Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malte Persson

Horaces Engdahls fanclub trampar på upplysningen

Lena Andersson, författare. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Horace Engdahls försvarare hänvisar gärna till upplysningen.

Malte Persson undrar hur det går ihop.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | SVENSKA AKADEMIEN. I dessa dagar när Svenska Akademien löper gatlopp är det värt att även påminna om de bra saker den gör och de saker den gör bra. Som när Lars Melin i DN (8/5) påminde om att till exempel ordboksarbetet fungerar bättre än på länge. 

Tyvärr var det ett undantag i debatten. Akademiens mest högljudda försvarare är intresserade av annat – ja, egentligen mindre intresserade av Akademien, än av att utnyttja den i en favoritberättelse: föreställningen om samtiden som en svartvit strid mellan goda upplysningskrafter och onda identitetspolitiker.

Lena Anderssons försvar

När Ola Wong kritiserar ”drevet” mot Akademien är det som en del av en större strid mot politisk styrning av kultur och forskning. Som har sina poänger. Men för att akademidebatten helt ska passa in i bilden måste han på lösa grunder tillskriva kritikerna både privat avundsjuka och dolda politiska motiv. Han gör dock klart att rapporteringen om övergreppsanklagelser var legitim. 

Marianne Stidsen och Lena Andersson bryr sig däremot inte nämnvärt om övergreppsanklagelser. För dem är Akademiens kritiker totalitärt sinnade fiender till konstnärlig storhet, tankefrihet och rättssäkerhet. Och den gamle postmodernisten och paradoxmakaren Horace Engdahl ironiskt nog den ljusgestalt som representerar upplysningen.

Marianne Stidsen, lektor. Foto: Privat

Stidsen skriver ur en blandning av personlig lojalitet och det danska debattklimatets visthusbod av klichéer (självklart kan de politiskt korrekta svenskarna jämföras med talibaner). Andersson ur vad som framstår som en halvbildad förälskelse i det intellektuellas former snarare än dess innehåll, och sin vanliga dogmatiska upplysningsfetisch. 

Men man blir ingen rättssäkerhetens riddare för att man vill stoppa en polisanmälan. Lika lite som att en institution automatiskt blir upplysningens fanbärare idag bara för att den grundades under upplysningstiden.

Engdahls skuld

Exakt hur medskyldig Engdahl är till att övergrepp fortgått i skydd av Akademiens gyllene nimbus vet bara de närmast inblandade. Men hans vilja att inte dra förhastade slutsatser är inte mycket att hylla, så länge metoden för att uppnå detta är att undvika att det ens ställs frågor. 

Tillgängliga för offentlig bedömning är i alla fall en serie medieutspel, där Engdahl själv gör sig skyldig till det mesta som han anklagar andra för. Inte minst då att sätta sin egen attityd framför Akademiens bästa. 

Enligt Engdahl måste en enskild ledamot underordna sig – ja, rentav ”identifiera sig med” – Akademiens gemensamma hållning. Icke desto mindre såg han själv till att i samma intervju i P1 (24/4) effektivt underminera den gemensamma självkritiken i det pressmeddelande Akademien till slut hade presterat ett par dagar innan. Som om han identifierade Akademien med sig själv snarare än vice versa. 

Horace Engdahl. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Utspelen kan tolkas antingen som destruktiv brist på impulskontroll, eller som kalkylerade (och framgångsrika) försök att tvinga bort meningsmotståndare ur Akademien. Efter att i decennier kategoriskt ha hävdat att stadgarna saknar all tolkningsmån för utträde, är Engdahl också plötsligt en varm vän av tolkningsfrihet och att de som lämnat akademiarbetet genast ska begära formellt utträde. 

Oavsett tolkning är det klart att hans roll som dominant och arrogant de facto-talesman i dagsläget även måste avskräcka potentiella nya ledamöter som inte vill användas till att legitimera den. Vilket omvänt också innebär: att det blir svårt att respektera någon som tackar ja till inval så länge Engdahl är kvar. Om däremot Engdahl förmåddes att lämna Akademien, så vore det både pragmatisk skademinimering och logiskt utifrån de principer han själv anfört.

 

LYSSNA: Podcasten "Ekman/Ölmedal" om Horace Engdahl och Svenska Akademien 

Upplysning och kulturelitism

Kan man nu hysa denna åsikt och samtidigt vara en kulturelitist som uppskattar självständiga och otidsenliga institutioner? Klart man kan. Precis som man samtidigt kan tycka att andra ledamöter (inklusive avhoppade) också förtjänar kritik, och att Engdahl även gjort bra saker, och att det finns högst problematiska inslag i mediebevakningen, och så vidare, och så vidare. 

Att däremot avfärda Akademiens alla kritiker som upplysningsfiender är respektlöst både mot kritikerna, mot upplysningen, och mot Akademien. För vill man respektera den sistnämndas otidsenliga särart bör man inte underordna den vår samtids mest tidstypiska förenklingar. 

Och upplysningens själva grundmetafor handlar faktiskt om att sprida avslöjande ljus – inte om att låta mörkermän hållas i dunkla källarlokaler. Som akademiledamoten Johan Henric Kellgren gjorde klart när han skrev om ”klubben ut på Norr” i sin dikt ”Ljusets fiender”. 

 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Till dikten".

FÖRTYDLIGANDE. En formulering har ändrats i texten, från "vill förhindra en polisutredning" till "vill stoppa en polisanmälan".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!