Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malte Persson

De konservativa är bara rädda för en enda sak

Greta Thunberg.Foto: GLORIES FRANCOIS/ABACA / STELLA PICTURES/GLORIES FRANCOIS/ABACA
Johan Lundberg.Foto: JOHAN SUNDBOM / JOHAN LUNDBERG
Malte Persson.Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Konservativa som Johan Lundberg menar att ”vänstern” vill använda klimathotet för att skapa en totalitär stat.

Malte Persson synar den konservativa klimatpolitiken och hittar en blind fläck.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Miljöintresse hos konservativa är så ovanligt att man frestas uppmuntra det i vilken form det än förekommer. Ändå finns det goda skäl att vara skeptisk mot den konservativa miljöpolitik som Johan Lundberg, inspirerad av filosofen Roger Scruton, slår ett slag för (Expressen, 20/1) i sitt svar till Torbjörn Nilsson (Expressen, 10/1). Inte minst när han försvarar det konservativa agget mot Greta Thunberg.

Man skulle ju kunna tro att detta agg handlade om ressentiment och kulturkrig. Ni vet: kampen mot ”cyklister och vegetarianer”, för att citera en polsk ministers bild av fienden. Men nej. Enligt Lundberg handlar det om att man bakom ”vänsterns” miljöengagemang och krav på globala lösningar ser dess vilja att förtala den västliga civilisationen och ”få utlopp för sina drömmar om dels revolution, dels en stark och totalitär stat”.

Vänsterns? Även till exempel Margaret Thatcher ville se internationella krafttag mot klimatförändringar. Men låt gå. Man kan ändå fråga sig: är det dolda motiv hos vänstern som föranleder konservativ skepsis mot överstatliga lösningar, eller är det ett dogmatiskt motstånd mot överstatlighet som måste rationaliseras genom att man tillskriver vänstern dolda motiv? Oavsett vilket, så kan här vänster och höger mötas i en ”misstankens hermeneutik” som söker dolda intressen bakom den öppna debatten.

För denna varning från höger liknar ju exempelvis Naomi Kleins varningar från vänster om ”chockdoktrinen”. Det vill säga: att ekonomiska och politiska intressen utnyttjar kriser för att runda demokratin och stärka sin egen makt.

Om ditt hus börjar brinna är panik inte bra – men sannolikt ändå bättre än att håna brandvarnaren.

Men vad vi tror om aktörers agendor förändrar inte nödvändigtvis själva krisen. Hade Eisenhower rätt när han varnade för ”det militär-industriella komplexets” inflytande? Utan tvivel, men det innebär inte att andra världskriget kunde ha vunnits av hemvärnet i stället.

På liknande sätt spelar det ingen roll hur man generellt värderar den konservativa instinkten att sitta still i båten, om båten i det specifika fallet är på väg att sjunka. Och visst, om ditt hus börjar brinna är panik inte bra – men sannolikt ändå bättre än att håna brandvarnaren eller vänta på att någon ska uppfinna en brandsläckare som är skonsammare mot bohaget. 

Förutom att vänta på en perfekt planetär brandsläckare föreslår Scruton själv ett lokalt miljöengagemang, grundat i kärlek till hembygden. Det finns förvisso miljöfrågor som kan drivas på det sättet. Men som svar på klimatkrisen framstår denna fantasi som precis lika naivt utopisk som den om den goda globala miljödiktaturen.

För att se hur verkliga människor fungerar kan man titta på Scruton själv. Här hade vi alltså en av få konservativa opinionsbildare som, åtminstone i stort, accepterade klimatvetenskapen. Ändå är det uppenbart att han såg klimatet som endast ett vagt hot, som det räckte att skriva vagt om. Hur mycket mer påtagligt blev inte hans engagemang när det till exempel gällde att motsätta sig vindkraftverk! Dessa förstörde ju hans engelska utsikt i nuet, och gick att bekämpa på plats.

Roger Scruton, här med medalj efter att ha blivit adlad 2016.Foto: JOHN STILLWELL / AP TT NYHETSBYRÅN

Klimatförändringarna har däremot den egenheten att den dag konsekvenserna väl blir drastiska även i engelska byar, då är det redan decennier försent för den lokala Rotaryföreningen att hitta på ett sätt att stänga kinesiska kolkraftverk. För konservatismen, med sitt fina tal om band mellan generationer, är det ironiskt nog just tidsperspektivet som är svårhanterat. I teorin vill man ha kontinuitet i tiden, men avgränsningar i rummet. I praktiken tar rumsperspektivet över.  

För hur långt sträcker sig egentligen hemkärleken? Är det inte så att det är i nuet vi bor, med viss utsikt över det förflutna? Medan framtiden är ett främmande land vars invånare får klara sig bäst de kan, för här har vi nog med våra egna problem, tack.

Att vindkraftverk inte får vara del av en lösning vet Scruton alltså bestämt, men bortom den horisonten är det dimmigare. Lite är det som när jag läste allt som SvD:s ledarsida skrivit om klimatet under fyra år: även de få gånger klimathotet togs upp som verkligt, så räckte engagemanget ändå bara till att avfärda andras förslag och håna miljöpartister. Så fanns det ju också en mycket mer överhängande hotbild att skriva trettio gånger oftare om: flyktingar.

Men låt oss inte nedslås! Principlösheten hos den reellt existerande konservatismen kan funka åt båda hållen.

Konservativas varningar för ”alarmism” och hot mot demokratin klingar särskilt falskt när samma konservativa omfamnar högerradikaler som talar lika apokalyptiskt om böneutrop. Och om ofrihet och övervakningsstat snällt accepteras, så snart de motiveras med rädsla för terror snarare än temperatur.

Vad beträffar Scruton så förnedrade han sig – som i en tragikomisk spegling av sextioåttavänsterns diktaturflirtar – genom att gulla med den ungerske antidemokraten Orbán. Men viss insikt i hur lätt konservativa principer trumfas av egenintresse borde han också ha fått redan när han i hemlighet lät sig betalas av tobaksindustrin för att försvara den i pressen. Alltså på den tiden då det var tobaksbolag, inte oljebolag, som försökte så tvivel om forskningsresultat.

Men låt oss inte nedslås! Principlösheten hos den reellt existerande konservatismen kan funka åt båda hållen. Dess rädsla för socialism har ibland skänkt makten till fascister, javisst. Men dess rädsla för revolution har också gjort att man kunnat acceptera socialdemokratiska krav på demokrati och arbetsrätt. För att långt senare hävda att kraven var ens egna.

Och som Österrikes nya regeringskoalition mellan ÖVP och de Gröna demonstrerar, kan konservativa vara fullt beredda att dumpa sina högerradikala partners och samarbeta med miljövänner i stället, så snart det framstår som en bättre väg till makten. 

Att det i så fall även krävs miljöpartister mer kompetenta än de svenska är en annan historia.

 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Till dikten”.