Malm: Witt-Brattström härskar helhjärtat

BESUTTEN SKRIBENT. Ebba Witt-Brattström bemötte Victor Malms kritik med ett akademiskt underkännande.
Foto: Kristoffer Wikström

Bakom Ebba Witt-Brattströms insinuationer döljer sig en ohederlig omskrivning av litteraturhistorien.

Victor Malm svarar henne i debatten om kulturmännen och maktens språk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag höll, som den uppmärksamma läsaren såg, med Ebba Witt-Brattström om hennes övergripande tes: kulturmän styr på obehagliga sätt kulturlivet. Men jag har inte önskat hennes jobb ifrån henne, ens ifrågasatt det faktum att hon är litteraturprofessor - jag har läst flera av hennes böcker och uppskattat dem mycket - medan hon uttrycker glädje över att inte tillhöra det universitet där jag "släppts in" på forskarutbildningen.

Jag har heller inga problem med Witt-Brattströms forskningsbaserade beskrivning av manlig homosocialitet i "Min kamp". Och jag tror mig inte att ha avslöjat Ebba Witt-Brattströms tes i "Stå i bredds" sista kapitel - beskrivningen av ett kulturellt maktövertagande har hon nog rätt i. Dessutom är också jag åt helvete trött på diverse mäns flickhistorier.


Problemet med hennes sätt och argumentation är ett annat - gestaltat i alla hennes mot mig riktade invektiv:

Jag slickar Anders Olssons röv, jag är ett tecken på kulturlivets förfall, jag borde inte ha kommit in på forskarutbildningen, jag hamrar på Witt-Brattströms person som ett slags karriärplanering. I förlängningen ledde hennes text till att jag på riktigt blev rädd över att förlora mitt levebröd, och tokneurotisk jobbade hemifrån, utan att våga gå till jobbet. Tänk om folk hörsammar myndigheten?

Asymmetrin i våra påståenden om varandra är påtaglig: jag är en ung man som kritiserade en besutten skribents metoder, och tog, implicit, gamla män i försvar. Fine, okej, unken trop.

Men Ebba Witt-Brattström insinuerar, utifrån sin tydliga maktposition, att jag inte borde få hålla på med det jag gör, eftersom jag kritiserade henne. Det är inte bara osakligt, det är en reaktion, ett helhjärtat härskande, som inte överhuvudtaget står i proportion till min kritik.


Som jag nu, på Witt-Brattströms anmodan, ska förtydliga. När hon i "Stå i bredd" beskriver Anders Olssons artikel återger hon inte sakinnehållet på ett korrekt, ens noggrant, sätt. Den handlar om vilka poeter som kritikern Olsson just då, 1984, anser särskilt betydelsefulla. Witt-Brattström skriver att han bara tillåter tre kvinnliga poeter vara med i det som hon kallar för "den postmoderna klubben".

I själva verket rör det sig om fyra. Kristina Lugn, Eva Runefeldt, Tua Forsström och Anne-Marie Berglund. Men termen "postmodernism" nämns inte i Olssons text, inte heller något som direkt pekar ditåt, än mindre en hyllad klubb postmodernister. Diktarna han håller främst är Göran Sonnevi och

Bengt Emil Johnson, två som jag har svårt att se tillhöra den här klubben. De yngre "postmoderna" - Stig Larsson, Ulf Eriksson, med flera - åker till och med på, om än nätt, kritik.


För den som är mer intresserad av Witt-Brattströms metodologiska tveksamheter rekommenderar jag litteraturvetaren Anders Mortensens recension av hennes bok "Ediths jag" i facktidskriften Samlaren (nr 119/1998). Smågrejer - petitesser. Men de ansamlas. Lite som anomalier - hittas många nog börjar man tvivla på den övergripande agendan, tesen eller upphovspersonen.


Det rör sig ju om en ohederlig, retorisk omskrivning, där saker kan reduceras, ignoreras, petas på, knådas, så att det egna argumentet blir starkare. Där en riktig beskrivning av hur det homosociala bandet bygger på en triangulerande uteslutning av kvinnan i "Min kamp" kan förbytas till en förment analogi, där en presumtiv 13-åring ges identisk alibiposition i Larssons och Knausgårds författarskap. Pedofila begärsobjekt är det uteslutna tredje!

Att låta den trettonåriga flickan symbolisera kvinnan som heterosexuellt alibi måste väl ändå betraktas som sjukt suspekt retorik - åtminstone om det inte har konkret bäring på romanerna.

Jag må alltså pretendera på det ena, andra, sälja mig själv, sukta efter en massa miljoner som jag inte har gjort mig några skäl för att få, men jag tycker inte att det är ett klädsamt sätt att argumentera på.

Hyfsat konkret försökte jag skriva om Witt-Brattströms text. Men vad Ebba Witt-Brattström sedan gjorde var att luska eller spekulera i mina (dolda) motiv, det vill säga en himla massa grejer som jag inte skrev någonting om.


Men det anstår inte mig att ge igen med samma mynt - att spekulera i hennes eventuella dolda motiv. Däremot tror jag att hennes kritik av Larsson och Knausgård, två män som väl redan betraktas som "demoniska" eller som provokatörer, missar målet.

Att ur sådana roller skriva fram en strukturell ondska, skapar en situation där det som Witt-Brattström riktigt beskriver som en norm i stället går att sopa åt sidan. Det är de där dumma kulturgubbarna som sysslar med uteslutning, objektifiering och sexualisering! Inte alla de goda, så fina, på andra sätt uppburna männen.

Att demonisera ett strukturellt problem är, tror jag, att underminera den egna kritiken. När några blir onda, kommer de som inte blir det undan.

Är det inte viktigare - och mer intressant - att visa på detta strukturproblem i litterära verk som inte skrivs av självmedvetna provokatörer? Som skrivs av Augustprishjältar och män vars skeva blick vi lätt stänger ena ögat för?


FOTNOT. Debatten förs också i Dagens Nyheter. Artiklarna kan hittas här.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.