Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Malm: Itkes-Sznaps debut är årets bästa

LÖFTESRIK. Gabriel Itkes-Sznaps diktsamling är årets bästa debut, menar Expressens kritiker. Foto: Khashayar Naderehvandi

Gabriel Itkes-Sznaps debut tar sitt avstamp i ett judiskt familjefirande märkt av exilens sorg och förlust.

Victor Malm hyllar en övertygande och gnistrande självklar diktsamling där språket föds på nytt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK

GABRIEL ITKES-SZNAP
Tolvfingertal
Albert Bonniers, 70 s.

Årets bästa debut hittills står Gabriel Itkes-Sznap för - det var längesedan, ja sen Athena Farrokzhads "Vitsvit", som jag läste en så självklart bra och övertygande debutant. Så självfallen är "Tolvfingertal" att den mellan raderna tycks deklarera: "Det här är mitt sätt att skriva / Det här är mitt sätt att göra det / Mitt sätt förtjänar stor uppmärksamhet / Nu finns det inget bättre sätt".

Orden kommer från Erik Beckmans diktbok "Pyjamasöverdelarna" och är bara delvis ironiska. För om det är något som utmärker poesi värd att minnas - värd att lära sig utantill, låta bli en del av ens skalle och kropp - är det att den övertygar en om just det: nu finns det inget bättre sätt än att skriva just så här.

 

Bokens första svit gestaltar en familjs pesachfirande (judisk påsk, som firas till minne av uttåget ur Egypten), mat, familj. Den hypersymboliska ceremonin kallas för "en outplånlig allegorisk triumf".

Familjen blandar fram "murbruk" av sviskon och lever, läser de gamla texterna. Ur det ceremoniösa vävs exilens behov av ständigt minne fram, en exil som snarare än individuell erfarenhet är ett historiskt villkor, som har ansatt det judiska folket sedan gammaltestamentlig tid.

 

Vi läser tillsammans

man ska jagas, jagas

jagas men vilt

tills slaktarens glas

ekar alldeles tomt

och gångjärnen rasar från dörren

 

Därefter följer två mer strikt poetiska, icke-berättande sviter, som liknar ett slags ohelig blandning av Ann Jäderlund och Paul Celan. Rytmen är säker, vaggande, dikterna hermetiskt inbjudande. Itkes-Sznap har ett underbart sätt att förstöra ord, göra dem till mull, för att låta skevande frö gro ur dem. Fäderneslandet kan bli "fjäderlandssåll" och "sönernesländer" - både skämtande och, med diktens inledande svit i bakhuvudet, sorgligt.

Orden, dikten och språket faller sönder: de rör sig i de domäner dit den vardagliga benämningen på saker och ting inte kan röra sig utan att göra våld. Den rör sig mot något tystat, en molmad historia av kroppars erfarenheter som makten fått att tiga. I brottstycken gnistrar det tillstampade fram. Svårläst, naturligtvis, men så fantastiskt.

"Dagars mull" avslutar boken - den bästa svenska dikten jag har läst på väldigt länge. Mina ord om den skulle mest likna gammalt slem, så jag citerar slutet:

 

Där är vintergatan, genom fingrad

där är talg

där är himlakroppen, högen

att också

återvända till

jag återvänder

där är nu

inuti, efter

inkråm, krås

dagars mull

 

Följ Exprssen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!