Alla har sin Malcolm X. Även för mig var han länge en ikon. Sedan några år är jag grundligt skeptisk, men har också börjat beundra honom på annat sätt: människan som under sina sista år brottades med både sig själv och sin värld. Beundransvärt. Marables biografi förstärkte min uppfattning. Tragedin är att Malcolm mördades innan hans politiska resa landat i klarhet.
Nathan Hamelberg (30/8) tycker att jag är nedlåtande när jag beskriver Malcolm X som rasist. Jag anser motsatsen, att jag tar honom på allvar. Malcolm X var lojal medlem och präst i Nation of Islam i 16 år. Marable gör klart att rasismen, åtminstone under 1950-talet, var grundsten i deras bisarra skapelsemyt och inbäddad i en religiös kosmologi.
Rastanken var fundamental. När Malcolm X talade om "vita djävlar" var det inte metaforiskt, eller uttryck för berättigad vrede (många vita var verkligen djävulska), utan en bokstavlig sanning.
Men efter uppbrottet från Nation of Islam, bara ett drygt år före mordet, förändrades till sist han synsätt, även om han vacklade omkring i nyfödd osäkerhet. Jag hoppas att det framgick av min recension.
1960-talets antirasistiska strider i USA har länge ställt frågan om radikalismens innebörder. När jag läste Taylor Branchs tre jätteböcker om medborgarrättsrörelsen tvingades jag ifrågasätta Malcolm X status. Det var ju de, ofta säkert livrädda, icke-våldsaktivisterna som var de riktigt radikala. De som dag efter dag bildade, organiserade och politiserade svarta i Georgias, Alabamas och Mississippis värsta småstäder. Bland dem fanns den legendariska och gåtfulla Bob Moses. Men de har aldrig riktigt accepterats i radikalismens Hall of fame. Kanske för att Malcom X getts för stor plats?