Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maktlös prins för en högerextrem tid

Hannes Meidal som Hamlet. Foto: MATS BÄCKER
Hannes Meidal som Hamlet. Foto: MATS BÄCKER
Gerda Englund, Hannes Meidal, Monica Stenbeck, Alexander Ohakas, Simon Reithner, Per Sandberg, Yngve Dahlberg i "Hamlet". Foto: MATS BÄCKER
Hela ensemblen i "Hamlet". Foto: MATS BÄCKER

Jens Ohlin omtolkar "Hamlet" i en omskakande föreställning på Teater Galeasen i Stockholm. Hanna Nordenhök ser en pjäs där ingen går fri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

Hamlet

Av Jens Ohlin och Hannes Meidal

Regi Jens Ohlin

Teater Galeasen i samarbete med Dramaten

Speltid 1.40 t.

En sovande och maktlös prins i en rullstol. Ett profetiskt barn i kaninkostym som likt en budbärare från underlandet, mellan dröm och verklighet, ritar sanningar över källarväggarna. Ett gallergolv som täcker scenrummet blir en påminnelse om möjligheten att vara underställd och överordnad, instängd och fri, levande och död. Ur led är tiden i den ruttna danska staten.

Få uppsättningar av klassiska verk där en tydlig estetisk (och politisk) vilja finns att göra gamla texter samtida, lyckas. Med Jens Ohlins och Hannes Meidals nytolkning av "Hamlet" på Teater Galeasen i Stockholm är det precis tvärtom. På ett allt annat än pamflettartat vis talar den med skakande precision rakt in i en samtid där högerpopulism och extremism drar fram som löpeldar över världen, och möjligheterna till motstånd hela tiden krymper. 

LÄS MER: Hanna Nordenhök ser "Macbeth" på Maximteatern

Föreställningen ger inga enkla lösningar, men däremot kropp åt hopplösheten inför en dystopisk tid. Allt samspelar på ett omsorgsfullt vis – Ulrika Ritters mask, Jens Ohlin och Joakim Bayoumi Karlssons scenrum, Matilda Hyttstens kostym, Linus Fellboms ljus, Foad Arbabis musik, Jens Ohlins intelligenta regi och de fantastiska skådespelarna. 

Per Sandbergs gestaltning av Claudius, en Trump-likt psykopatisk och oberäknelig despot, är i varje ögonblick imponerande. Liksom Hannes Meidals tvivlande och rasande Hamlet, där varje gest och uttryck är välspelade. Och den glimrande Monica Stenbeck gör Gertrudes moderskyla och uppslutning kring den nye ledaren lika begriplig som ohygglig, genom en precis gestaltning av drottningens ressentiment mot en depressiv och förtryckande ex-make. Det blir med andra ord politisk teater när den är som bäst, öppen och mångtydig och frågande.

LÄS MER: Hanna Nordenhök ser "Ritter, Dene, Voss" på Dramaten

Så är också det fritt omtolkande manusarbetet förvånansvärt lyckat. I Ohlins och Meidals tappning blir sagans olycksalige hjälte en intressant hybrid mellan den danske prinsen och en annan prins i teaterhistorien, den i källarhålet instängde Sigismund i Pedro Calderón de la Barcas 1600-talspjäs "Livet en dröm". Galeasens prins kastas mellan Sigismunds handlingskraft och Hamlets tvivel, och källarsceneriet och drömlikheten spelar väl mot texten, där sanningsbegrepp och ideologiska förskjutningar hela tiden aktualiseras och sätts i gungning. Vi borde aldrig ha släppt ut honom ur källaren och in i värmen, sägs det från scenen om Claudius – också han innan sitt maktövertagande en instängd och avvisad – och mellan raderna ekar det kusligt av vår egen samtid. 

Greppet att låta Hamlet och Claudius dela detta ursprung i det underjordiskt undanträngda är faktiskt genialt. Ohlin och Meidal vänder ansvaret för en havererad världsordning in mot oss själva. Ingen går fri. Jag går sorgsen men helt och fullt förförd från deras oavvisliga föreställning.    

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!