På ytan är berättelsen enkel. En hyfsat ung man, den snart färdigspecialiserade psykiatrikern Julius, börjar en dag att vandra planlöst i timmar längs gatorna i det New York han bott i sedan tonåren. Sidorna fylls av associationer som promenaderna väcker, han möter människor som berättar olika delar av sin historia, han tänker på sina patienter på den psykiatriska avdelningen där han praktiserar.
Inte minst lyssnar han på klassisk musik och besöker konstmuseer - "Öppen stad" får det att klia i encyklopedifingrarna, sidorna dignar av referenser och analyser av klassiska verk, symfonier, tavlor, litteratur.
I verkligheten är boken svårare att beskriva. "Öppen stad" är en titel kongenial med innehållet: närstudien av New York och alla de lager historia både byggnader och invånare bär på öppnar samtidigt upp berättelsen mot världen.
Det är framför allt de så kallade etniska minoriteternas - så kallade eftersom den vita, övre medelklasshegemoni som vanligen återspeglas är lika mycket, eller lite, en dominerande del av staden som någon annans - New York som framträder: de vars vägar och rätt till staden alltid avgjorts av hudfärg och/eller etniska tillhörighet.
Saidu från Liberia vars flykt över havet slutade i förvar och utvisningsbeslut på grund av efternamnet Mohammed, vännen och den åldriga professor Saito som internerades under andra världskriget eftersom hans föräldrar var japaner, patienten V vars akademiska arbete med utrotandet av den delawarestam hon är en av få överlevare från driver henne in i en nattsvart depression.
Julius själv är född och uppvuxen i Nigeria, med ett tyskt krigsbarn fött i Berlin till mor och en välbärgad och för tidigt avliden nigeriansk far. Som flanör är han perfekt, även de värsta händelser och berättelser går att fly ifrån med hjälp av (inbillad) intellektuell distans.
"Öppen stad" hyllades stort när den kom ut i USA, och det är lätt att förstå varför. Teju Cole lyckas åstadkomma ett slags blixtbelysning av vår tids mest uppslitande trauman. Rasismen, 11 september, det så kallade kriget mot terrorismen och övergreppen som det har fört med sig.
Samtidigt kopplas dagens pågående katastrofer sömlöst till de som präglat generationer och miljoner människor genom historien: slavhandeln, kolonialismen, andra världskriget. I Coles händer är människan en evig - frivilligt eller ej - migrant, för alltid utelämnad åt sitt eget och historiens främlingskap.
Det är en lika njutbar som storartad prestation.