Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maktfamiljen

Avgående vd. Jonas Bonnier slutar som vd för Bonnierkoncernen vid årsskiftet. Foto: Svenska Dagbladet/Scanpix

Bernt Hermeles bok om familjen Bonnier är en bitvis spännande granskning av Sveriges främsta mediefamilj.
Ulrika Knutson läser en skildring vars läsvärde efterhand grumlas av bitterhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

BERNT HERMELE

"Firman Bonnier: Sveriges mäktigaste mediesläkt"

Leopard förlag, 302 s.

Varenda suck som poeten

drager,

vi packar, skickar och har

på lager.

Om hjärtesuckar det sen

kan bli,

beror på Bonniers

reklameri.

 

Så sjöng lager- och expeditionspersonalen i sin egen vers vid hyllningsvisan till Firmans hundraårsjubileum 1937. Självironiska verser är en av Bonnierföretagens bästa genrer genom åren. Även den satir som drabbat Firman utifrån har sällan försummat ett ömt stråk.

Det gällde Karl Gerhard som sjöng om Bonniers publikationer, med extra faiblesse för "Veckoschakalen"; Ulf Peder Olrog som rimmade i "Violen från Flen" om "småvarmt från den bonnierska buffén"; liksom Fria Pro-teatern som under det sexliberala 1970-talet trallade puritanskt och roligt om hur "hela klanen den vilar säkert på fina småflickors fasta stjärt", när Fib-Aktuellt var Åhlén & Åkerlunds blankaste mjölkko.

 

Bernt Hermele sällar sig till föregångarna, han gillar och gisslar med gott humör. Hermele var Bonnierpressen trogen i många år, bland annat som chefredaktör på Veckans Affärer. Författaren deklarerar att "med den här boken vill jag råda bot på den överdrivna tystnad som omger familjen Bonnier, inte för att privatpersonerna är särskilt intressanta, utan för att deras makt är det."

Bernt Hermele. Foto: Foto: Sara Appelgren Hermele blandar hårda siffror och mjukt skvaller, med syftet att avanonymisera Sveriges viktigaste mediefamilj. Är det intressant för andra än de närmast sörjande? Ja, det är spännande att följa familjeföretagets strukturer, och familjemedlemmarnas inre strider; Thomas Manns Buddenbrocks eller Dallas Ewings i verkligheten. Däremot tycker jag inte att det är så progressivt att servera Abbes och Luckes gamla älskarinnor aptitligt uppstekta och kryddade, för vilken gång i ordningen?

 

Men jag vill säga till Hermeles försvar, att han inte bara pekar ut de legendariska bröderna Bonnier som horbockar, utan visar att dessa patriarker även gav kvinnor stort utrymme: "det finns också en annan, mindre uppmärksammad, sida av Bonniers kvinnohistoria. Särskilt inom veckotidningsverksamheten tilläts kvinnor göra karriär, bli chefer, vid en tid när en kvinna ur medelklassen förutsattes vara hemmafru, möjligen småskolelärare eller sjuksköterska."

Det är detta "å ena sidan och å andra sidan" som gör Hermeles bok schysstare än till exempel inspirationskällan "Den motvillige monarken", som helt byggde på insinuationer. Några större hemligheter avslöjas knappast i "Firman", utan Bernt Hermele har strukturerat förlags- och familjehistorier, och groll mellan släktens olika grenar; den kåta grenen (Tor), den rika grenen (Åke) och den fattiga (Kaj).

Hermele lägger viss möda på att reda ut hur orättvisa arvskiftena varit mellan släktens manliga och kvinnliga arvingar. Så blev till exempel Karl Ottos döttrar Elin och Greta, liksom sonen Gert, inte arvingar i firman. Många av deras ättlingar har sett sig förfördelade, liksom barn födda utom äktenskapet. Mänskligt är det lätt att begripa, men egentligen inte mer upphetsande än orättvisa arvskiften i vilken småbrukarfamilj som helst, där sonen får ta över gården.

 

Då och då undrar jag hur stort allmänintresset egentligen är utanför Bonniersfärens egna anställda? Själv tyckte jag som Bonnieranställd under 1990-talet att det hade börjat växa mossa på de roliga historierna från 1950-talet, då Åhlén & Åkerlund "var en enda stor ormgrop" (Bertil Torekull). Men vissa historier är ju fortfarande underbara. Som Tor Bonniers ord till sonen Lukas, sedan denne tillträtt på Semic: "Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf - och du vill ge dom Fantomen!"

Eller berättelsen om hur Albert jr skickar Dan Bonnier till USA, för att se om han kan hitta något "kul" och han kommer tillbaka med en option att introducera McDonald's i Sverige. Det föll på att Abbe inte gillade "sånt där malet kött". Det låter som i klass med när förläggaren Gerard Bonnier refuserade "Pippi Långstrump".

Men när Jonas Bonnier (född 1963) dyker upp som vd blir Bernt Hermele bitter i tonen och boken blir sämre. Det är Jonas Bonnier personligen som får ta emot mest spott och spe, för dåliga affärer och dito personalpolitik. Ibland blir det pinsamt, som när Hermele mer än antyder att Jonas skulle ha lagt ner Månadsjournalen för att pappa Lukas älskarinna Birgitta Dahl en gång startade tidningen.

Så larvigt! Som kulturredaktör på MJ vid nedläggningen kan jag intyga att den var ekonomiskt vanskött sedan länge, och att Jonas initiativ skadeglatt applåderades av många.

Men Hermele måste motvilligt medge att konjunkturerna och det förändrade medielandskapet också spelat stor roll. Det är minsann inte bara Bonniers som sparkar folk, sänker frilansarvodena och anlitar bemanningsföretag. Schibsted super kål lika bra.

Bonniers maktställning har länge varit ett bekymmer. I 40 år har särskilt socialdemokratin varnat för Bonnierföretagens tendens till monopol, men man har inte gjort något åt det. Tvärtom verkade Göran Persson ganska nöjd med tingens ordning, medan Marita Ulvskog skällde. Också det en sorts balans.

Om man ska dra någon slutsats av boken "Firman", så är det att familjeföretaget Bonniers tjänat både sina egna, läsarna och det fria ordet ganska bra i sex generationer. Frågan är om det kommer att lyckas lika väl i det digitalt förändrade medielandskapet? Det är inte bara Hermele som är pessimist på den punkten.