Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Majgull Axelssons rasister är alltför endimensionella

Majgull Axelsson.Foto: Peter Wixtröm
”Inställd resa till Sabarmati”.Foto: Norstedts
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Annina Rabe läser en invecklad historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Majgull Axelsson är en författare med ett ärende. Genomgående har hon i sitt författarskap rotat runt i de mindre trevliga skrymslena i det svenska folkhemsbygget – gläntat på det svenska ”skamskåpet” för att använda ett av hennes egna ord.

Trots att hennes böcker präglas av stark vrede över de blottlagda orättvisorna, finns det ofta något mustigt godmodigt i hennes berättarmanér som ibland skär mot de förfärliga öden hon skildrar. Axelsson är en sagoberättare som inte drar sig för osannolika men dramaturgiskt gångbara intrigvändningar och grälla färger i personteckningarna. Ibland fungerar detta väldigt bra, men inte alltid.

I den nya boken ”Inställd resa till Sabarmati” tar hon sig an den svenska vardagsrasismen. Det är en ganska invecklad historia med många trådar och ett stort persongalleri. I centrum för berättelsen står Meera, eller Fatima som hon också heter – Axelsson jobbar här som så många gånger tidigare med dubbla identiteter.

Meera är adopterad från Indien till en sällsynt okänslig och dum svensk familj som inte alls verkar tycka om henne, och som dessutom har rasistiska tendenser. 

När mamman blir sjuk och så småningom dör gifter pappan om sig med en ännu mer vedervärdig kvinna som är öppen nazist. Pappan, den gravt alkoholiserade före detta prästen Henrik, är om möjligt ännu värre. Han avstängs från prästämbetet för att han bedrivit nazistisk propaganda i sin predikan. Sin dotter struntar han fullständigt i.

Som alltid hos Majgull Axelsson finns det många skelett i garderoben att avtäcka.

Själv hamnar Fatima/Meera hos sin mammas kusin, läraren Lykke, där hon växer upp. Lykke är en person med civilkurage. Hon står upp mot rasismen vilket gör att hon utsätts för grov misshandel och ständiga hot.

När romanen inleds har hon dock inte hört av Fatima/Meera på många år. Meera har gift sig, fått barn och flyttat till Island. Hon vill aldrig mer ha med sitt Fatima-jag att göra. 

Som alltid hos Majgull Axelsson finns det många skelett i garderoben att avtäcka. Det är familjehemligheter, det är signerade porträtt av Himmler i byrålådor, det är hakkorsflaggor som vajar vid avlägsna gårdar. Alltsammans är viktigt och angeläget förstås. 

Men jag har ändå väldigt svårt att drabbas av den här historien. I stället irriterar jag mig på att de onda personerna (och de är många) fortsätter att vara endimensionellt genomruttna boken igenom, utan att man får någon nyansering av deras karaktärer. På samma sätt fortsätter hjältarna att vara hjältar och givetvis återförenas Meera och Lykke till sist på Island, där alla som av en händelse är snälla och toleranta.

Sagokänslan förstärks av att historien förmedlas genom en rätt förnumstig allvetande berättare som genomgående uttalar sig i vi-form: ”Vi vet ju minsann…”, blink blink till läsaren. Det behöver inte vara något fel i att använda skrönan som form för att framföra ett allvarligt budskap, men här tar den dessvärre udden av det som är viktigt. 

 

 

ROMAN

MAJGULL AXELSSON

Inställd resa till Sabarmati

Norstedts, 384 s.

 

 

Annina Rabe är medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.