IN MEMORIAM. Kan du tänka dig att jag ska fylla 80 år i höst? frågade Magnus Ljunggren mig med en pojkaktig charm. För knappt tre veckor sedan stod vi i min försommarprunkande trädgård på Expressen Kulturs årliga frilansträff och tog farväl. Han hade bråttom i väg till en annan fest. Full av kunskap, full av liv.
Som slavist hörde han till Sveriges främsta. Hans vetande var encyklopediskt brett och humanistiskt djupt. Den ryska litteraturen, historien och samhällslivet; Magnus Ljunggrens bildning var enastående. I sitt akademiska värv som professor i rysk litteratur vid Göteborgs universitet ägnade han stor kraft åt författarna från början av 1900-talet. Andrej Belyj och den ryska symbolismen tillhörde hans främsta intresseområden.
Men för mig, och många andra, var det via Magnus Ljunggrens gärning som tidningsskribent som vi lärde känna honom. Redan 1963 skickade han in sin första artikel till Expressens kultursida då Bo Strömstedt styrde. När jag nyligen lämnade mitt uppdrag som kulturchef skrev Ljunggren på sin flitigt uppdaterade Facebooksida om den första tiden som Expressen-skribent för 60 år sedan: ”Jag hade fräckheten att avkräva chefen ett snabbt besked – han svarade på telefon att han var förhindrad att läsa eftersom han skulle på cirkus med sin femårige son Niklas. Nästa dag kom klartecknet.”
Magnus Ljunggren verkade alltid komma ihåg historien som om den ägde rum i går.
Perspektivet är hisnande. Han forskade på ålderns höst i Expressen Kulturs tidiga år och redogjorde för den i samband med ett bibliografiskt arbete. Det fanns förmodligen ingen i livet som visste mer om denna era än han. Bo Strömstedt stod för ”kunskap, must och pregnant formuleringskonst”, medan efterträdaren Arne Ruth lät ”tokvänstern för ett ögonblick ta kommandot från klokvänstern”, sammanfattade han på Facebook. Ljunggren var sällan ovillig att utfärda ett omdöme, ibland av det kategoriska slaget.
Redan tidigt såg han den ukrainska frihetssträvan och Kremls ovilja att acceptera den.
Under många år skrev dock Magnus Ljunggren i andra medier än Expressen, företrädesvis i Svenska Dagbladet men också i Dagens Nyheter. Till Expressen återkom han under mitt redaktörskap 2010, då han inte hade lyckats få någon av morgontidningarna att publicera hans scoop om Wikileaks och Julian Assanges nära kontakter med rysk fascism kopplad till Sverige. Texten var en smula yvig, men tillsammans nagelfor vi mening för mening och såg till att den blev vattentät. Artikeln (”Pappas pojke?”, 10/12-2010) kom att helt förändra synen på Wikileaks och de personer som varit Assanges förlängda arm i Ryssland, Belarus och Sverige.
Min beundran för Magnus Ljunggren vilade särskilt på att han aldrig tycktes ha gått bort sig i en grumlig tredje ståndpunkt, utan förblev klarsynt i sin kärlek till den ryska kulturen. Han stod på dissidenternas, medborgarrättskämparnas och fritänkarnas sida, mot den repressiva makten. Om detta arbete berättar han livligt i biografin ”Mitt liv med Ryssland” (Carlsson, 2018). Under en tid skrev han sina Sovjetkritiska artiklar under pseudonymen Arvid Falk, för att inte hindras att resa i landet.
Hans lojala stöd till de goda krafterna var orubbligt även på hemmaplan. I Magnus Ljunggren kunde såväl journalister som forskare och studenter räkna med en hjälpande hand närhelst det behövdes. Han var en mensch i ordets djupaste bemärkelse, en person att akta och se upp till, samtidigt så vänlig och omtänksam.
Eftersom han nära följde sovjetisk/rysk offentlighet, och hade intensiv kontakt med dess intellektuella, uppfattade han snabbt skiftningar som skulle komma att spela stor roll för den politiska utvecklingen. Det är en särskild sorg att Magnus Ljunggren hastigt gick bort under den dramatiska utvecklingen i Ukraina. Tidigt såg han den ukrainska frihetssträvan och Kremls ovilja att acceptera den.
Hans fru och samarbetspartner Kazimiera Ingdahl, professor i slaviska språk, dog för fyra år sedan. Författaren och översättaren Staffan Skott i höstas. Magnus Ljunggren lämnar nu ett stort hål efter sig. Den yngre generationens slavister och Rysslandskännare har ett stolt arv att axla.
Karin Olsson är biträdande chefredaktör på Expressen.