Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Magnifik återkomst på Dramaten av Norén

Hungrande människor köar för en bit mat i Lars Noréns svenska fresk. Foto: SÖREN VILKS
Ensemble i åldrarna 7 till 90 år. Foto: SÖREN VILKS
Dramatikern Lars Norén. Foto: BOBO ERICZEN

Lars Noréns återkomst som regissör på Dramaten efter 20 år sker med en nyskriven pjäs helt utan repliker. 

Hanna Nordenhök ser en magnifik föreställning som mullrar genom kroppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Om arkitektur är ”konkret filosofi”, som det heter i Lars Noréns "Fragment" från 2015, så är teatern det också i den tigande pjäsen och föreställningen "Stilla liv" på Elverket. De korta scener som likt gläntor av ljus slår ut i scenrummet bara för att hastigt tona tillbaka in i skuggorna igen, liknar verkligen ett tänkande om och genom människan – och i hennes mest kroppsligt konkreta och sårbara skepnad. "Stilla liv" är nämligen fylld av kroppslighet och kroppar. Av arbetande kroppar. Prostituerade kroppar. Döda kroppar. Barns kroppar. Åldrande kroppar. Begärande kroppar. Svältande kroppar. Kroppar i gemenskap och ensamhet.   

TEATER

STILLA LIV

Av Lars Norén

Scenografi och kostym Charles Koroly

Elverket, Dramaten

Speltid 2.40 t.

Men om denna mäktiga fresk till föreställning i viss mån gestaltar människan genom hennes kroppsliga vara, så gestaltar den också oavbrutet kroppen som skiss, som ett slags rörlig ofullbordan. Det ”stilla livet” är med andra ord inte riktigt någon nature morte, snarare spelar titelns stillhet mot den nakenhet bortom språket, närmare den ”omänskliga tystnad”, eller det andra språk, mot vilken ”[d]et mänskliga språket riktar sig”, som det heter på ett annat ställe i "Fragment".

Släktskap mellan Handke och Norén

Det finns ett både formmässigt och moralfilosofiskt släktskap mellan Noréns föreställning och Peter Handkes lika dialogbefriade 1990-talspjäs "Timmen när vi inte visste något om varandra", också den en utforskning av teaterns gränser genom eliminerandet av ett av dess mest centrala element: repliken. Bara genom upprättandet av en rymd, tycks båda pjäserna på varsitt sätt vilja säga, över vilken den andras ord blir ohörbara eller oväsentliga för oss, kan vi göra oss mottagliga för det språklösa tal hon utsäger med sina gesters fall eller plötsliga hejdanden, med sitt ansiktes omedelbarhet. 

Men Norén är mer än Handke upptagen av minnet, och tiden. Den svenska historiska tid som löper och kastas om i det gobelänglika handlingsförloppet låter skådespelarna oavbrutet förvandlas till inkarnationer av varandra – som kunde de hålla varandras händer över den märkliga rymd som utgör ett människoliv. 

Enastående ensemble

Det är ofattbart hur denna enastående ensemble i åldrarna 7 till 90 år kan hålla kvar sin publik i en sådan andlöshet under pjäsens dryga två timmar utan att yttra ett enda ord. Genom ett exakt, ytterst välregisserat spel tvingar de fram en mycket särskild sorts uppmärksamhet. Sten Ljunggrens åldring som inte kan komma ihåg vilken fot han ska sätta i vilket byxben, men glasklart bevarar minnet av hur han ska använda murarredskapet från ett långt, arbetande liv. Marall Nasiris unga mor som packar in sitt döda spädbarn i halm och säckväv, en lika stark bild för det ofullbordade som de röda fanorna i en utebliven revolution som senare ska fladdra över scenen. Barnskådespelaren Rufus Vårdstedt som likt en nedstörtad ängel till sist sätter en plastpåse över huvudet.

Det är samma skoningslösa och samtidigt oändligt ömsinta klarsyn på varelsen människan som alltid i Noréns teater. 

Så blir "Stilla liv" en knivskarp men också djupt trösterik pjäs, vars efterskalv mullrar genom kroppen många timmar efter föreställningens slut. Det är helt enkelt magnifikt. 

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.