Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor

Madeleine Hessérus Foto: Mia Carlsson
Nina Lekander läser Madeleine Hessérus skildring av ett delat Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
MADELEINE HESSÉRUS | Staden utan kvinnor | Natur & Kultur, 410 s.

Idén är god och naturligtvis samtidsrelaterad som i andra dystopiska framtidsromaner, i Sverige till exempel Zac O’Yeahs Tandooriälgen och Lena Anderssons Duck City.
En slingrande mur klyver Stockholm i två delar. I ”Södra staden” finns kvinnorna, i den norra männen – samt maffia, terror, våld, droger, korruption och prostitution. Mäns våld och mord hade nått en gräns för vad kvinnorna längre kunde leva med, och successivt har den kvinnliga organisationen Limes tvingat ut män och könsmogna pojkar från Södermalm. Familjer har splittrats, tiden gått och i romanens tid – återberättad från en ännu avlägsnare framtid – har ynglingarna i norr redan nästan glömt sina mödrar och systrar.
Det är ett kvinnligt jag som för pennan. Det är en äldre man – Jakob Hall – som på uppdrag av skärgårdens befrielserörelse Ark tar sig in i Norra staden för att spionera på och infiltrera Faber, ett kriminellt nätverk av män ur flera samhällsklasser och av olika nationaliteter som kontrollerar staden.
Här ekar inte oväntat men diskret av referenser till Israel/Palestina och Berlinmuren – vad hände egentligen ”den där augustinatten” då taggtråden började rullas ut? – och Madeleine Hessérus beskriver väl den rädsla, paranoia och våldsamma galenskap som segregering och övervakning göder. På gatorna, i spelpalatsen, sexgalleriorna och i de underjordiska gångar där ”sorkarna” – övergivna småpojkar – lever.

Emellertid saknar texten Tandooriälgens och Duck Citys humor, och tuggar sig fram i en så lugn och enahanda rytm över så många sidor att jag då och då tappar taget om både story och personer:
Vilka är egentligen de unga killar – Elliot, David och Kurt – som Jakob får kontakt med i mansstaden, varför ska de just hit eller dit, vad är det med den här rockstjärnan Mischa som de är så fixerade vid och vad ska jag med påhittade bandnamn och fiktiva låttexter till? Är detta thriller eller stämningsskapande civilisationskritik?
Men Alice i Underlandet-atmosfären i det halvt virtuella nöjestemplet Blue Print är suggestivt tecknad, och när Jakob berättar om sin kärlekshistoria med en Hedda i kvinnostaden hettar det till.
Då fattar jag vad jag saknar mest, i likhet med de få romanfigurer som vågar erkänna det: kvinnorna, flickorna. För även om berättarrösten tillhör en kvinna får vi bara korta glimtar från Södermalm och uttalas endast ett fåtal repliker ur kvinnomun, och då på ett närmast orakelmässigt sätt.
Det må vara ett medvetet grepp. Men jag hade velat bli kastad på ett mer temperamentsfullt, mindre prydligt och gärna läskigare sätt fram och tillbaka över murbygget.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!