Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maciej Zaremba:
Skogen vi ärvde

Allt kalhuggs. Glesbygden får betala ett högt pris för den industriella avverkningen. Foto: Jan E Carlsson

Maciej Zarembas reportage om skogsbranschens skövling av naturen har samlats till en bok. Sven Olov Karlsson läser om döende flora och fauna, ihålig lagstiftning och en industri som får härja fritt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Reportage

MACIEJ ZAREMBA | Skogen vi ärvde | Weyler, 163 s.

Vår skogsägarförening ville alltid avverka hos oss. Pappa skakade nästan alltid på huvudet. Det där skötte han själv. Fällde enstaka träd som jag drog ut med traktorvinschen medan han pulsade i snön bredvid stockarna och skrek instruktioner. Vi var inte ovanliga, men i dag skulle en sådan återhållsamhet vara riskabel.

När jag tog över fastigheten var jag utbo sedan åratal. Jäktad, oengagerad. Och lät därför skogsägarföreningen göra som de ville: skrapa rent hektar på hektar. Barndomens långa lördagar med motorsåg och vinsch ville jag inte upprepa och nu blev det ju ändå lite pengar.

Det var nu som jag blev del av det fenomen som Maciej Zaremba beskriver i sin bok Skogen vi ärvde, tidigare i år reportageserie i Dagens Nyheter. Hur skogen i decennier har skadats både ekologiskt och ekonomiskt.

Ja, ekonomiskt också. Skogsbranschen framstår här som en lömsk och kortsiktig Krösus Sork som anser att skogens enda mening är att så snabbt och billigt som möjligt ge ifrån sig största möjliga massa: som i pappersmassa, som i bulkmassa till värmeverk och till billiga möbler. Medan tysk skogsindustri tvärtom sparar gamla träd, sparar lövskog, avverkar i urval – och så blivit världens näst största exportör av förädlade träprodukter.

 

Parallellt med boken granskar jag med växande skuldmedvetenhet skogsbruksplanen för det som numera är min lilla samling svårframkomliga hyggen och själlöst radräta barrplanteringar. Planen nämner inte ordet kalhygge, som är bannlyst i branschen. Där heter det föryngringsyta eller slutavverkning.

De senaste fem decenniernas tre största skogsfel kan enligt Zarembas källor, från forskare till flera av Skogsstyrelsens förtvivlade tjänstemän, sammanfattas så här:

1) Snabbväxande gran och tall planteras i massor medan löv bannlyses och huggs ner konsekvent. Följder: deprimerande "vedplantager", utdöende flora och fauna - och jackpot för stormen Gudrun.

2) Allt kalhuggs, i regel tätt inpå vatten eller bebyggelse. Följder: ännu värre deprimerande horisonter, ännu mer utdöende flora och fauna, ännu snabbare avfolkning av glesbygden (vem vill bo i en platt risbråte?).

3) Lagstiftningen är ihålig och absurd. Följder: varken 1 eller 2 kan stoppas eller överklagas - medan Skogsstyrelsen med åtalshot tvingar skogsägare att kalhugga. Ett kalhygge får sedan se hur illa ut som helst, myndigheten har beviljat en miljon sådana utan att polisanmäla ett enda av de flera hundra tusen som utförts fel.

 

Skogsstyrelsen och skogsnäringens relation skildras som så nära och omdömeslöst att det inte räcker att säga att parterna är i säng med varandra. De utövar närmast blodskam. Miljömärket Forest Stewardships Counsils revisorer finansieras av skogsbolagen som de granskar.

I Skogsstyrelsens styrelse sitter aktieägare i skogsbolagen. Bolagens chefer och myndighetens skogskonsulenter har alla gått samma jägmästareutbildning på internat. Bjudjakter ihop var länge praxis.

På samma sätt som det inte hjälpte när folkkära storheter som Sara Lidman och Astrid Lindgren rasade mot 60- och 70-talets skogsskövling, lär Zarembas avslöjanden varken avsätta landsbygdsminister Eskil Erlandsson eller få Skogsstyrelsen nedlagd. Trots att man kan se paralleller med Italien, vars miljö ser ut som den gör för att maffian fått sköta sophanteringen.

Och det svenska jantelagshavet av fula, stormkänsliga och absolut inte vinstmaximerande gran- och tallmassor, ser ut som det gör för att skogsbranschen sedan länge regerar fritt med statens goda minne.

Trots att alla slags svenskar, skogsbönder som trädkramare, norrlänningar som stockholmare, "ser skogen som en del av svensk kultur". Kanske är det som forskaren och jägmästaren Martin Werner säger: skogen behöver en kulturrevolution.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!