Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Machos emellan i "True detective"

Geni. Matthew McConaughey som den intelligenta polisen Rustin Cohle. Foto: HBO

Det amerikanska succédramat "True detective" lyckas tala fram ett liv innanför schablonerna.

Victor Malm trollbinds och förstår samtidigt varför tv-serien aldrig kan bli den nya romanen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Det sjunde inseglet" hade blivit en patetisk roman. Högstämd, till och med lite löjlig. Som när Antonius Block, apropå Guds icke-existens, säger till Döden: "Då är levandet en orimlig fasa. Ingen människa kan leva med döden för ögonen och vetskapen om alltings intighet."

Gravallvarligt som bara fan, och platt, nästan trivialt. Ändå är det en fantastisk film, inte patetiken till trots, utan på grund av den. Men i en roman hade jag vikit blicken från sidan, kanske fnissat lite åt lidelsen.

Det är något med kroppen som ändrar reglerna. Tal är inte samma sak som skrift - det har en tunga som formar ord, kött som finns där och lever, bakom sig. Någon står och talar. Plattityderna känns sanna, menade och kraftfulla. Jag tror att det är därför som jag tar den nihilistiska låtsasfilosofin som Rustin Cohle spottar ur sig på fullt allvar.

Han spelas av Matthew McConaughey, och är en av två detektiver i det nya succédramat "True detective" (HBO). Tillsammans med partnern Martin Hart (Woody Harrelson) ska han lösa en serie bestialiska brott, som nu när sista avsnittet nalkas har blivit ett komplicerat system av pedofil korruption, omfattande en betydande del av maktsfären i Louisiana.

Som genrens lag föreskriver är snutarna varandras motsatser. Marty, som han kallas, är en ganska schablonartad deckarfigur. Hård, impulsiv och aningen alkoholiserad, med en stark kärlek till sina barn och sin fru. En moralisk och ganska vanlig familjefar som likväl sviker sina nära gång efter annan, som styrd av en obskyr maskulin drift.

Rust är en monoman man vars hela liv är arbetet. Han lever på en madrass i ett omöblerat rum med ett par boktravar, ungefär lika stereotyp som sin partner, tänk McNulty i "The Wire". Men med något som ska fungera som en intellektuell tillsats. Rust är den som ska säga smarta grejer, som analyserar omvärldens och livets tillstånd.

Och han gör det här med hjälp en arsenal vulgärnihilistiska uttalande, som hämtade från en Bazarov eller Raskolnikov. Han är den som genomskådat världen, sett saker för vad de är: Meningslösa, tomma. Samtidigt som han, precis som Ivan Turgenjevs Bazarov, i det tysta hjälper de fattiga och svaga. När Marty i ett avsnitt frågar honom om han vet vad skillnaden mellan de båda är, svarar han: "Yup. Denial."

Serien verkar vilja ha något slags intellektuell tyngd men får motsatsen. Blir idémässigt platt, aningen gymnasial.

"True Decetive" är skickligt skissad efter deckargenrens föreskrifter - till stoffet sett är den inget speciellt. Förstås välgjord, välskriven och snygg. Men det är sättet att förkroppsliga erfarenheter, samt låta dessa ge perspektiv på varandra, som gör den ovanlig, kanske fantastisk. Michelle Monaghans roll som Maggie Hart är helt avgörande här. Hon lever på randen av de båda männens världar, där machovåldets förmenta allvar gränsar mot verkligheten.

I hennes ögon framträder något annat än det heroiska och desillusionerade i de båda männen. Något nästan barnsligt och larvigt - hon anger, som Kjell Häglund skriver i en utmärkt text på tvdags.se, hur Marty och Rust är "övertydliga macho-extremer". Som låsta att reproducera klichéer, dumheter - när vi ser det, multipliceras seriens perspektiv. I en av seriens bästa delar, berättarnuet, där historien om morden återberättas i förhörsscener, säger hon: "In a former life I used to exhaust myself navigating crude men who thought they were clever."

Ett annat allvar ställs vid sidan av Rusts allvar, relativiserar honom, och gör det på en gång möjligt att drabbas av hans. Det, och McConaughey, som är ett exempel på varför tv-serien aldrig kan bli den nya romanen.

Hans utmärkta skådespel tillåter nämligen tv-serien klichén, det intellektuellt platta, på ett annat, enklare, sätt än romanen är i stånd att göra. Vi ges pulsen i en kropp, ett ansikte, en tunga, som tillsammans talar fram ett liv innanför schablonen. Och vi ser ett liv som rör sig långsamt genom ett amerikanskt landskap tömt på människor, en eftervärld där andetag kan höras, suckarna, själens enkla språk.

Bilder förleder och trollbinder, en god gammal sanning, som kanske också är tv-seriens begränsning som konstform, i både negativ och positiv bemärkelse.