Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Må hans hesa, varma röst få viska genom evigheten

Hör Jens Liljestrand minnas Sven Wollter: ”Han var ikonisk”.
Sven Wollter 1934-2020.Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Skådespelaren Sven Wollter har avlidit 86 år gammal.

Jens Liljestrand minns en rolltolkare och kulturpersonlighet som präglade svensk film och teater i ett halvt sekel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Vilhelm Mobergs allra sista gärning som skönlitterär författare var dialogen till tv-versionen av ”Raskens”. Sin sista levnadsvinter, 1972-73, ägnade han åt att finslipa den småländska dialekten när den enkla stamsoldaten i hans genombrottsroman från 1927 nu äntligen skulle skickas ut i etern.

Vad han tyckte om Sven Wollter, som 42 år gammal spelade huvudrollen i tv-serien när den väl sändes 1976, är inte känt. Men för många och definitivt för mig kom Wollter att bli synonym med karaktären. Den korthuggna, stoiska, strävsamme mannen av allmogen. Fumlande, muttrande, charmig i sin okonstlade vardaglighet. Ett förkroppsligande av den arketypiske svenske mannen, så självklar i rollen att han 1987 utsågs till just ”Sveriges sexigaste man”.

Wollter som soldaten Rask i Vilhelm Mobergs ”Raskens” 1976.Foto: SÖREN KARLSON

Det var i den typen av folkliga, ikoniska rolltolkningar som Sven Wollter hade sin odiskutabla storhet. Han fick sitt genombrott 1966 i en annan tv-serie, som den jordnäre skärgårdsbonden Gusten i en av många versioner av August Strindbergs ”Hemsöborna”. Han spelade en hårt prövad polis när Bo Widerberg filmade Sjöwall-Wahlöös ”Mannen på taket” (1976) och återkom i en liknande roll när samma regissör gjorde Leif GW Perssons ”Mannen från Mallorca” (1984), två polisthrillers, två samhällskritiska och vänsterideologiska genomlysningar av rättsväsendet.

En annan lika politisk – och lika klassisk – rollprestation är förstås den rika storbonden Flogfält i Colin Nutleys ”Änglagård”, där Wollter fick spela Kapitalet och med explosiv kraft väste fram dess olika nyanser av girighet, arrogans och översitteri. Eller hans sista stora filmroll, när han i ”Solsidan” fick göra den pinsamma, bohemiska men genuina vänstergubben som råkar vara pappa till brackan Fredde Schiller (Johan Rheborg), han som badar naken från bryggan i Torekov och desperat, in i det sista söker försoning.

Wollter som bohemisk farfar i Torekov tillsammans med barnbarnen Ebba (Elsa Bucht-Wesslén) och Viktor (Leonardo Rojas). I bakgrunden sonen Fredde (Johan Rheborg).Foto: LINNEA RHEBORG / TV4

Olika varianter av samma politiska grundkonflikt, olika varianter av klasskampshistorier. I allt hade han en enorm närvaro, i allt spelade han ut något som tycktes finnas djupt rotat i honom. Wollter, själv uppvuxen i den göteborgska medelklassen, var kanske den siste kände svensken att kalla sig kommunist. Hans socialistiska övertygelse var inte bara en floskel utan ett engagemang som präglade hans liv genom många års arbete i Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r). Han sa sig vara ”bokstavstrogen” kommunist i sin tro på ”det gemensamma organiserandet av våra resurser och våra liv”. Det här är inte platsen att recensera Wollters politiska extremism eller hans envetna vägran att ta avstånd från massmördaren Stalin; det räcker att kort konstatera att även briljanta konstnärer kan vara ideologiskt förvridna.

I just denna stund minns jag hellre hans röst, de raspiga stämband som gjorde hans många, många roller så karaktäristiska, från Ebenezer Scrooge i ”Mupparnas julsaga” 1992 till Mäster Estragon i julkalendern ”Dieselråttor och sjömansmöss” (2002), eller varför inte det hjärtskärande porträttet av den alzheimerdrabbade dirigenten i Bille Augusts ”En sång för Martin” (2001), där han spelade mot en av ett långt livs många kärlekar, sambon Viveka Seldahl. Rösten var hans signum, ett instrument han använde också när han i ett lite mindre lyckat försök till musikkarriär tolkade Leonard Cohen och Tom Waits på solo-lp:n ”Nån sorts man” (1989).  

Sven Wollter med Viveka Seldahl 2001.Foto: SOFIA SABEL / KAMERAREPORTAGE/IBL

På sin dödsbädd, i åttonde avsnittet av ”Raskens”, drar soldaten sitt sista andetag. Jag ser om dödsscenen, serien finns på SVT:s Öppet arkiv.

”Det dagas i rappet, ser jag”, säger Sven Wollter rosslande. ”Kreaturen måste ha sin passning.”

Ett andetag senare är han borta.

Jag läser att serien ska ha setts av häpnadsväckande fem miljoner svenskar och tänker att det ändå är få förunnat att få förföra, röra och uppröra så många människor. Men Wollter lyckades, med sin närvaro, sin autenticitet och sin hesa, väsande, varma röst. Jag tror, nej jag vet att den kommer fortsätta viska till oss genom evigheten.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen

”Han var en gigant”

Hör Expressens Anders Björkman minnas Sven Wollter.