Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lyssna på Jan Guillou om yttrandefriheten

Jan Guillou – den sista yttrandefrihetsliberalen?Foto: Anna-Karin Nilsson
Den hotade konstnären Lars Vilks.Foto: HENRIK HILDEBRANDT
Bokmässan lät den rasistiska tidskriften Nya Tider ställa ut.Foto: Patrik C Österberg / PATRIK C ÖSTERBERG / IBL/IBL PATRIK C ÖSTERBERG /

Varför är Jan Guillou bättre än liberalerna på att försvara det fria ordet?

Ida Ölmedal undrar hur yttrandefriheten ska överleva när ingen vill ta ansvar för att den faktiskt går att utöva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Två scener från Bokmässan med temat yttrandefrihet, tryckfrihetsåret 2016.

Hos vänsterradikala Aftonbladet Kultur poddar författarna Jan Guillou och Anne Holt. Ämnet är bokmässans snackis: Den rasistiska tidskriften Nya Tider. Först fick de boka en monter, efter en proteststorm ställdes deras medverkan in, och till sist, efter en annan proteststorm och hot om stämning, välkomnades de åter.

Holt och Guillou är överens: De som protesterar mot Nya Tiders närvaro har dålig koll.

– Yttrandefrihet gäller alla, och särskilt de dummaste, skrockar Jan Guillou.

En bit därifrån, i Expressens monter, ryter DN:s skribent Kristina Lindquist ifrån:

– Yttrandefrihet är en negativ rättighet som reglerar statens relation med den enskilde. Vem som får ställa ut på en privat mässa, det gör varken till eller från för yttrandefriheten.

Hon applåderas av kultursidesliberaler som Sydsvenskans Per Svensson och Andreas Ekström. (Se debatten här.)

Hur kommer det sig att normalt sett frihetliga intellektuella i den här debatten landar i en mindre liberal hållning än de djupröda på Aftonbladet Kultur?

LÄS MER: Bokmässans nya principer

Statens ansvar?

Jag tror att det kan ha att göra med just det där, förment liberala, argumentet som varit ovanligt populärt just i år (och som även använts av bland andra Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och Politisms chefredaktör Eric Rosén):

Privata institutioner, som bokmässor och bokhandlar, har inget juridiskt ansvar för den lagstadgade yttrandefriheten. Underförstått: de har heller inte något moraliskt ansvar för att den praktiskt går att utöva. En (delvis felaktig) beskrivning av hur yttrandefrihetsregleringen ser ut används alltså för att dra en normativ slutsats om ansvar.

Det är det argumentet som sedan får debattörer som Petter Larsson i Sydsvenskan Kultur att gå ett steg längre och slå fast:

Släpper man in fascister får man stå för det. Släpper man inte in humanister får man stå för det.

Att ge plats för bra åsikter är bra, att ge plats för dåliga åsikter är dåligt. Yttrandefrihet i sig ses plötsligt som en icke-fråga, för alla utom för staten.

Jag tror att vi skulle behöva en mer gråskalig syn på ansvaret för yttrandefriheten. För det finns en glidande skala här.

För att visa vad jag menar ska jag ta tre exempel.

Posten har distributionsplikt

Till att börja med finns det faktiskt en typ av bolag som har lagstadgat ansvar för att yttrandefriheten praktiskt går att utöva: postföretag. Efter andra världskrigets mörka erfarenheter av statlig censur slogs det fast att Posten var förpliktigad att dela ut även brottsliga skrifter.

Varför? Jo, för att Posten hade monopol. I praktiken har man inte så stor användning av sin yttrandefrihet om Posten (numera Postnord) har makten att vägra att fullfölja den.

Kommer vi att se upprop för att ta bort den distributionsplikten?

Facebooks makt

Ett mer komplicerat, men akut, exempel är Facebook – en ny, dominerande distributionskanal. Företaget drar sig inte för att hjälpa till med ren censur om de kan tjäna pengar på det – Jojje Olsson har här på Expressens kultursida beskrivit hur Facebook samarbetar med den kinesiska diktaturen.

Men anställda på Facebook ska också ha diskuterat huruvida de hade ansvar att motverka Donald Trump. Diskussionen läckte ut och väckte ramaskri, men enligt amerikansk lag finns inget som förbjuder företaget att använda sina algoritmer så. Man hade teoretiskt sett kunnat koda bort hans namn helt och hållet ur flödena utan att det vore ett lagbrott.

Vore det ett problem?

Lars Vilks ofrihet

Det tredje, och klurigaste, exemplet på hur yttrandefriheten ligger i händerna på privata institutioner är konstnären Lars Vilks.

Det säkerhetshot som hans namn och närvaro för med sig gör att han får svårt att verka i offentligheten. Han bjuds in av ett galleri, men får veta att han måste ställa ut under annat namn. Han nekas att komma till en vernissage trots att han själv skrivit en av texterna i katalogen.

Ingen av dessa konstinsitutioner kan förväntas bereda plats för alla konstnärer som skulle förtjäna det. Men sammantaget bildas ett mönster där en konstnär stängs ute från offentligheten – inte för att hans verk är ointressanta, utan för att ingen vill betala priset för hans yttrandefrihet.  

Skulden ligger på de som hotar Lars Vilks, men innebär det att konsthallarna saknar ansvar att dämpa effekterna?

LÄS MER: Varför struntar Sverige i Lars Vilks?

Yttrandefrihetens värden

Postföretag, sociala medier, gallerier – alla är de privata institutioner. Gör deras beslut ändå, med Kristina Lindquists ord, "varken till eller från för yttrandefriheten"?

Man kan välja att med "yttrandefrihet" enbart mena den grundlagsreglerade relationen mellan stat och medborgare. Men den finns ju till av skäl som de flesta av oss skriver under på: Vi erkänner de instrumentella värden som yttrandefriheten har i samhället, som nyttan av åsiktspluralism och värdet av att sanningar ifrågasätts för att inte bli dogmer.

Särskilt liberaler borde också se det egenvärde som möjligheten att föra fram sina åsikter och idéer har för den enskilda. I Jan Guillous uttalande om att yttrandefriheten är till "särskilt för de dummaste" finns en insikt om dess koppling till människovärde. Kanske kan personer som Guillou, vars ord en gång ansetts samhällsfarliga, lättare se att även de renhåriga lever farligt om yttrandefriheten enbart värderas utifrån samhällsnytta.

De flesta inser också risken för ett sluttande plan om man börjar diskvalificera vissa åsikter.

Frågan är varför alla dessa argument skulle bli helt irrelevanta så fort det handlar om privata institutioner?

Yttrandefriheten som norm

Min poäng är inte att gallerier, konsthallar och bokmässor måste bjuda in alla, eller vara lika åsiktsblinda som yttrandefrihetsregleringen. Min poäng är att man ska ge akt på glappet mellan det som stadgas där, och den princip som allt fler nu torgför: Att institutioner som inte noggrant rensar ut intoleranta och felaktiga budskap ska kölhalas.

Tvärtom behöver vi återupprätta en norm om att kommersiella aktörer som Bokmässan bör vara försiktiga med att utesluta åsikter. Vi har redan lagar som förbjuder ren hatpropaganda. Har man en dominerande ställning som distributör, som Facebook har, blir ansvaret desto större.

Även de som har ansvar för innehållet och ska skilja ut lögnaktiga och usla verk från relevanta och intressanta, som konsthallar och gallerier, måste uppvärdera sitt ansvar för åsiktspluralism.

Principer gäller även Nya Tider

Och som exemplet Lars Vilks visar måste vi gemensamt höja priset på att stänga ute någon av fel skäl. Det priset höjs om vi avkräver varandra principiell konsekvens. Att en person skapar ett "upplevt säkerhetsproblem", vilket var det diffusa argument som Akademibokhandeln nyligen använde när de ställde in ett författarsamtal med författaren Gellert Tamas, är helt enkelt inte ett tillräckligt skäl med tanke på bokhandelns samhällsansvar.

 

LÄS MER: Gellert Tamas föll offer för de trygga rummens logik

 

Då ska vi reagera skarpt.

Men det måste vi också göra när samma argument används i ett upprop för att stänga ute Nya Tider.

Yttrandefrihet gäller alla, och särskilt de dummaste.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressen Kultur.

Texten är en kortad och bearbetad version av en artikel i det senaste numret av idétidskriften Liberal debatt.