Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lysande rendez-vous

Kärlek i färg. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux i "Blue is the warmest color".Foto: Jonas Holmberg

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ikväll leder Audrey Tautou prisceremonin där det offentliggörs vilken film som den Steven Spielberg-ledda juryn har valt att belöna med världens mest prestigefyllda filmpris. Det har varit en ojämn tävling om Guldpalmen, med fem gånger så många filmer om prostituerade kvinnor som filmer av kvinnliga regissörer. Flera slätstrukna filmer har förmodligen valts för att de innehåller exporterade franska filmstjärnor som kan paradera på röda mattan (Marion Cotillard i "The immigrant", Mathieu Amalric i "Jimmy P").

De bästa filmerna har i stället varit franska, av regissörer med utländsk bakgrund: iraniern Asghar Farhadis "The past" var länge segertippad, men nu gissar såväl spelbolag som kritiker på Tunisienfödda Abdellatif Kechiches "Blue is the warmest color".

Abdellatif Kechiche har efter filmer som "Couscous" och "Games of love and chance"betraktats som en av de främsta regissörerna i vad som brukar kallas cinéma beur, den franska filmtradition där filmare med arabiskt ursprung behandlar identitet, språk och tillhörighet i kolonialmaktens förorter. Kechiche har dock själv värjt sig mot att etiketteras som beurfilmare, och det lesbiska tretimmarsdramat "Blue is the warmest color"är också en storslagen kärleksfilm som rör sig i andra miljöer.

Debutanten Adèle Exarchopoulos är häpnadsväckande som den 17-åriga litteraturstudenten Adèle som dejtar en kille i plugget, men på väg till ett trevande romantiskt rendez-vous får syn på den blåhåriga konstnären Emma, spelad av Léa Seydoux. Snart inleder Adèle och Emma en relation, och det som följer är den mest uppriktiga, innerliga och sensuella kärlekshistoria som jag har sett på väldigt länge.

Adèle är idealistisk, känslosam och öppenhjärtig. Emma självsäker, rolig och målinriktad. Kechiche skildrar kärlekens faser med poetisk lyhördhet och emotionellt engagemang. Han klipper mellan evighetslånga, explicita sexscener och rasande pridedemonstrationer, följer förälskelsens färd mot snörvlande förbittring, gör fnittrande social satir av familjemiddagar hemma hos de älskandes respektive föräldrar.

I en samtid där kärleksfilm ofta slutar som självmedvetna och referenstyngda lekar med klassiska romantiska narrativ är "Blue is the warmest color" befriande rensad på blinkningar och reservationer. Den ser på kärleken med Adèles blick: ärlig, intelligent och kroppslig.

 

Med denna uppvisning i skådespelarkonst i bakhuvudet framstår framtidsdystopin i Ari Folmans halsbrytande Hollywoodskildring "The congress", en av de bästa filmerna i Cannes sidosektioner, som än mer illavarslande. I framtiden ersätts skådespelare med datoranimerade versioner av sig själva. Robin Wright spelar den avdankade filmstjärnan Robin Wright som helkroppsskannas av den mäktiga Miramount-studion, och sedan inte behöver lyfta ett finger för att figurera i vilka filmer som helst.

Tekniken, som ju redan används i liten skala, kanske kan fungera bra för actionfilmer som de som Wrights avatar används till i "The congress". Men desperationen i Adèle Exarchopoulos tårdrypande blick är än så länge omöjlig att animera. Hoppas hon hinner spela i några filmer till.