Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lysande när urtidsdjur intar Turteatern

TÄLTPROJEKT. Ämnet dinosaurier rymmer mycket på Turteatern.
Foto: Jonas Jörneberg
Nils Poletti.
Foto: Ellinor Collin
Turteatern fick Expressen teaterpris 2013.
Foto: Sara Strandlund

Turteatern i Kärrtorp bjuder in till en uppfinningsrik tältfest med dinosaurier.

Margareta Sörenson ser ett skolexempel på seriös teaterkonst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

DINOSARIA

Av Nils Poletti

Turteatern, Kärrtorp

Ålder 6-9 år

Nils Poletti brukar slå publiken och teaterkonsten med häpnad och nu gör han det igen. Att låta just utdöda dinosaurier bli förälskade, gräla, göra slut och försonas är ett sjusärdeles knepigt trick för att rycka mänskliga samtidsproblem ur sitt sammanhang och se dem som nya.

Poletti använder film- och populärkulturens koder för sentimentalisering av rymdvarelser, djur och stenåldersfolk som hävstång för att öppna en dialog om våra vanligaste livsstilsnormer. Det är hur roligt som helst, samtidigt som man får mycket att tänka på tillsammans med en liten gullig stegosaurus, Stigge.

"Dinosauria" på Turteatern i Kärrtorp är, till att börja med, ett spännande teateräventyr där publiken packas i ett stort partytält där en smal golvremsa framför barnens fötter är scen, och scenografin projiceras på väggen bakom den. Landmassor förskjuts, växter börjar prunka, stjärnor glimmar - här blir det åka av.

Alldeles för mycket

Inneslutna i detta ögats festspel kommer så nästa överraskning farande: en rak diskussion om genus och samliv, föräldrabundenhet och uppbrott, vegetarianism och köttätande, hot och trakasserier, möjliga kompromisser och omöjliga - och lite till. Alldeles för mycket, egentligen, om inte det var för det välgörande avståndet om miljoner år.

Två skådespelare spelar med hjälp av fina kroppsmasker fem roller, alla en könsmässigt tolkningsbar hen. Uppsättningen är liten men blir stor av sina projektioner, skuggspel (Albin Werle) och masker (Hanna Rönnbäck) och ännu större av sin övergripande och omfamnande fråga: hur viktiga är alla våra idéer om kön och kärlek om tusen år? Är det inte kärlek och trygghet som är viktigast?

Diskuterar och ruskar om

Den svåra konsten att integrera samtal med sju-, åttaåringar i en pågående berättelse drivs långt och respektfullt av aktörerna Katarina Krogh Engelsen och Johan Hafezi. Barnens villighet att samarbeta används kreativt, dialoger får växa, ta tid och finkänsligt nystas ihop när så behövs.

"Dinosauria" diskuterar, ruskar om och kramar lite försiktigt på samma gång. Barn deltar gärna i ett samtal om värdegrund om de bjuds in på allvar.

För barnen är det rolig och intressant teater. För vuxna som tycker att barn ska förskonas från det som är komplicerat och tudelat är det rena rama skolexemplet på seriös teaterkonst med innehåll, öppenhet och genomtänkt estetik.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.