Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lyrisk katastrof ...

Linda Boström Knausgård. Foto: Cato Lein

Nina Lekander om en uppväxtskildring från Västerbotten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

ROMAN

LINDA BOSTRÖM KNAUSGÅRD

"Helioskatastrofen"

Modernista, 100 s.

Det är svårt att låta bli: att läsa Linda Boström Knausgård i ljuset - eller skuggan? - av vad hennes numera världskände make har skrivit om henne, eller vad diverse medier berättat om honom och henne.

Aase Berg upplevde något liknande i en smart recension av novellsamlingen "Grand mal" på dessa sidor (9/11-11), och då hade hon ändå, eller ännu, inte läst Karl Ove Knausgård. Det har jag.

I vilket fall. Hur pass självbiografisk denna poetiskt vivida, jagberättade lilla bok är kan jag inte avgöra, har jag inte med att göra och glömmer för övrigt bort redan efter de första sidorna. Han Karl Ove - eller de bådas barn - faller mig inte i tankarna en enda gång. Det gör däremot en bok av en annan yngre kvinna med sjukdom av bipolär typ, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein.

 

För där Heberleins - på ett annat sätt drabbande - text hade en hård, självupptagen och ibland rasande tendens finns hos Boström Knausgård mildhet, medkänsla och lyrisk sagoton. Så utgår hon också från myten om Athena som föddes ur sin faders huvud. Katastrof är ordet. Schizofreni är följden. Fadern till sinnessjukhus i Skellefteå.

Och jag följer så gärna den lilla tolvåriga flicka som av "det sociala" utplaceras i en fosterfamilj med mamma, pappa och två pojkar. Väntar en stund - lika skvaller- som dramaturgiskadad samt allmänt nervig och deprimerad - på att de ska vara elaka. Eller på att de bägge bröderna ska förgripa sig på henne. Sånt därnt.

 

Så sker gudskelov inte. I stället får vi ett rörande porträtt av en tös som inte kan glömma sin far, som modigt och envist söker brevkontakt med honom. Men det är inte allt - lika intressant och levande är skildringen av en folkhemsk, västerbottnisk by där fosterfar Sven har hand om nykterheten medan pingstkyrkopastorn Erik står för det andliga. (Medan, inbillar jag mig, fruarna pyntar med bollfransar.)

Det visar sig att flickan - nu kallad Anna - har en särskild och av församlingen djupt uppskattad talang för att tala i tungor. Men är det det rätta tungomålet, är språket gudligt eller hedniskt?

 

Pang. Så inleds bokens andra del med ännu en katastrof, och vi får följa Anna under en tid på sinnessjukhuset. Där tappar jag ibland ett dittills starkt engagemang, eller förlorar Boström Knausgård i intensitet, jag vet inte riktigt. Kanske är det bara så eländigt att jag inte orkar med det - även om Anna också här, olycklig och kraftigt medicinerad, förmår se och porträttera andra människor än sig själv.

"Jag var utklädd till mig själv, men själv var jag någon helt annanstans." En bra mening, applicerbar på både liv och skriv. Och det spelar ingen som helst roll vem den köttsliga Linda Boström Knausgård egentligen är.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!