Lundstedt/Blankens:
Mitt positiva liv

I sin självbiografi berättar Andreas Lundstedt - ovan flankerad av Alcazar-kollegorna Lina Hedlund och Tess Merkel - om en vardag med hiv.
Foto: Sven Lindwall

Artisten Andreas Lundstedt hemlighöll sin hiv-status så långt det var möjligt. Johan Hilton läser en oundgänglig självbiografi om stigmatisering här och nu.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det måste ses som ett genombrott. I 30 år var det i det närmaste tyst om hiv i den svenska litteraturen. Nu, på en och samma höst, kommer två böcker som skildrar stigmatiseringen av diagnosbärarna. Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar och den numera öppet hiv-positiva Andreas Lundstedts självbiografi Mitt positiva liv.

Gardells bok är stadd i ett nära då, 80-talet, epoken då stora delar av bögkulturen dukade under för viruset. Tidningarna skrev om bögpest. Läkare ville isolera hiv-diagnosticerade i läger. Döda förpackades i svarta sopsäckar.

Lundstedts bok i ett omedelbart nu. I jämförelse med 80-talet har allt hänt – bromsmedicinerna som förvandlade det garanterat dödliga viruset till en kronisk sjukdom, det homopolitiska intåget i samlevnadsjuridiken, en till­tagande acceptans.

Och ändå har så lite förändrats i grunden. Hiv-män, dessa de massmediala föreställningarnas motsvarigheter till mytologins fenrisulv – irrationella, livsfarliga, drivna av viljan att göra allmänheten ont – dyker fortfarande upp på löpsedlarna på regelbunden basis. Rädslan fortfarande förlamande för debatten om såväl smittskyddslagar som en ordentlig hiv-prevention.


I en av Mitt positiva livs många ögonöppnande passager är Lundstedt ute på turné med sitt glammiga discoband Alcazar. Man ska resa in i Australien. Ingen vet ännu om hans diagnos. Turnéledaren delar ut ansökan om arbetsvisum, alla kryssar i nej-rutan på frågan om hiv-status. Så även Lundstedt.

Vad han ännu inte vet är att den australiska tullen är bland de mest noggranna i världen. Han står där i tullkön, med bromsmedicinerna i necessären, och ångestsvettas. Ber tyst för sig själv till högre makter om att besparas förödmjukelsen, att slippa outas som sjuk och skickas tillbaka.

Det är en scen som fångar den västliga hiv-inställningen ganska bra. Just där, på just den psykologiska fläcken har vi stått och trampat i närmare tre decennier. I läget där vi delar upp kön i pestsmittade och friska och vidare förbehåller oss rätten att kontrollera de förras sjukdomsstatus. Samt skicka i väg dem om de inte spelar med öppna kort. En scen då allt skenbart tolerant snack om kronisk sjukdom alltid stryker på foten för en primitiv samhällelig rädsla för pesten, som tvingar pressade virusbärare att sätta ett lögnaktigt kryss i en ruta och marinera i sin skam.

Inte märkligt därför att Lundstedt så länge försökte hålla diagnosen ifrån sig genom att låtsas som om den helt enkelt inte fanns. Den sjuke i spegeln blir en mörk passagerare, någon som han kallar för "Hiv-Stina" och som inte har med honom att göra.


Och ju djupare han tränger in i sin låtsasvärld där T-cellerna beter sig som de ska, desto mer destruktiv blir överlevnadsstrategin. Han dekar ned sig med kokain och hänger på sunkiga efterfester till långt in på förmiddagarna. Uppträder skyhög i tv. Hemlighåller fortsatt sjukdomen för de flesta, även för sin familj.

Medicinerna hämtar han ut på det jouröppna apoteket mitt i natten, med huvtröjan långt neddragen över ansiktet för att ingen ska känna igen honom.

Till sist hänger det inte längre ihop. Han kollapsar. Läkarna inskärper att han måste ta hand om sig själv. Dessutom har ryktet letat sig ut på stan. Med bilan – en samvetslös skvallerjournalist som tänker skriva en bok – hängande över huvudet kommer han till sist ut.

Och gör, vad det hittills verkar, sitt livs viktigaste insats. Han blir ett ansikte. Återintroducerar hiv för det allmänna medvetandet och gör det till något som till och med dyker upp i det folkligaste av det folkliga: melodifestivalen. Det är fånigt att ens behöva påpeka, men i en tid som är så proppmätt på sin egen pseudo-toleranta självförståelse alternativt har förpassat hiv-diagnosen till ett obestämt då är det viktigare än någonsin.

Mitt positiva liv – samskriven med journalisten Cecilia Blankens – är ingen mästerlig bok i stilistisk bemärkelse. Likväl är den oundgänglig. Lundstedt berättar om hur en tre decennier gammal samhällsfobi formaterar om självbilden hos den diagnosticerade och hur den av omvärlden pådyvlade skammen avspeglar sig i de vardagligaste göromål.

Det är en bok som alla bör läsa. Gärna som bredvidläsning till Gardell.

Självbiografi

ANDREAS LUNDSTEDT & CECILIA BLANKENS | Mitt positiva liv | Norstedts, 261 s.