Herman Lindqvist har gjort ett minst sagt remarkabelt utspel i sin nyutgivna självbiografi Mitt i allt (Albert Bonnier förlag). Det gäller hans bedömning av professorn vid Uppsala universitet, Karl-Gustaf Hildebrand, avliden 2005.
Lindqvist skrev bland annat följande i sista bandet av sin svenska historia, utgiven hösten 2000, om "Bollhusmötet" som studentkåren arrangerat i Uppsala våren 1939:
"Med överväldigande majoritet fördömde de 1 300 deltagande den planerade judiska invandringen; argumenten var både rasistiska och arbetsmarknadsmässiga. [---/] Bland dem som skrev under fanns blivande professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand."
Obs att Hildebrand som enda namn figurerar i sammanhanget.
Eftersom jag ansåg mig ganska välorienterad i studenthistoria måste jag reagera mot denna felbedömning, när jag anmälde boken i UNT (16/10 2000).
Tilläggas kan att jag varken före detta eller senare varit någon "fiende" till Lindqvist utan villigt i mina recensioner medgivit hans insatser för att på ett lättsamt sätt sprida historiska kunskaper till allmänheten.
Min recension i UNT lästes av en vän i Stockholm, som spred den till de stora tidningarna.
DN, Expressen med flera reagerade snabbt och följden för Norstedts känner vi: Upplagan drogs in.
Men nu, år 2012, återkommer Lindqvist till ärendet på ett – måste jag klart säga – lumpet sätt!
Han anklagar på nytt Hildebrand och får in en försåtlig rad om att denne "sedan dess [min kursivering] blivit finstämd kristen poet". Vad har Hildebrands personliga tro med detta att göra?
Lindqvist insinuerar att han först efter sin tvetydiga roll vid Bollhusmötet skulle ha blivit en kristen. Expressen får särskilda hugg för sina "spyor" och sitt "förtigande" av Lindqvists produktion. För min egen del håller jag fullständigt fast vid den uppfattning jag för snart tolv år sedan i UNT gav uttryck åt vad gäller Hildebrand och Bollhusmötet.
Den har jag stärkts i vid läsningen av Henrik Arnstads DN-artikel, som bland annat tar upp Ola Larsmos viktiga bok Djävulssonaten.
I denna har Larsmo klart och tydligt kunnat bevisa vilken roll Hildebrand spelade vid Bollhusmötet och därigenom rentvått honom.
Följden av detta har blivit att Bonniers dragit in Lindqvists självbiografi.
Tragiskt men nödvändigt.
Förlagen, vilka de än är, bör från början kontrollera författarnas uppgifter bättre och därigenom undvika den här sortens smutskastning av människor.
Torgny Nevéus
Torgny Nevéus är docent i historia vid Uppsala universitet