Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Luciarasismen ska hånas och förnedras

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen.
Omstridd symbol.
Foto: Olof Abrahamsson / KVP, EXPRESSEN, GT

Den rasistiska pöbeln har gjort hatet till en ny svensk jultradition.

Jens Liljestrand tjuvlyssnade på ett samtal som blottar luciarasismens kränkta själ.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Och så tog de en negerpojke."

Ett folktomt kafé, en tisdagsförmiddag i Stockholms innerstad. Två unga anställda diskuterar Åhléns omtalade reklam. Kanske är de omedvetna om att en av deras gäster tjuvlyssnar. Kanske skiter de i vad jag tycker.

"Okej om det varit en snygg svart tjej som lucia, men en pojke? Varför måste de provocera med sånt där hela tiden? Jag blir så jävla arg!"

Det är sedan länge en trivsam svensk jultradition. I en skola, kyrka eller tv-klassiker är det något som rubbas, raderas, byter hudfärg, språk, kön. Rasisterna rasar, den anständiga majoriteten rasar tillbaka, ordningen är återställd.

Det nya är att det denna gång görs en stor affär av hur liten den rasistiska pöbeln är, att många av de som spyr ur sig sitt hat kanske inte ens är vanliga nätanvändare utan robotar, proffstroll, skrivbordskrigare.

Kanske var det rentav så att Åhléns ville locka fram en hatkampanj för att kunna sola sig i glansen av sin egen antirasism?! Kanske är det de cyniska medierna som vill piska upp stämningen och plocka hem klick och godhetspoäng?!

"Varför måste de ta en negerpojke? Kan de inte bara låta lucia vara i fred?"


LÄS MER: "Han är Sveriges viktigaste lucia"

Kränkta själar

En man och en kvinna, unga och välvårdade mitt i den kungliga huvudstaden, de har ett alldagligt samtal över en kaffe innan lunchrusningen, det är så det ser ut. Rasismen finns, den är på riktigt och jag hör på mannen att hans upprördhet är helt äkta, bilden av pojken med glitter i håret har gjort honom kränkt, arg och sårad in i själen. Han har blivit trampad på.

"Fast de fick bort bilden sen", säger han och låter lite gladare. "Det gick inte, folk blev ju så arga."

Det sägs hela tiden att vi måste ta deras oro på allvar. Att vi måste lyssna. Att vi inte ska dela in folk i goda och onda.

Jag undrar varför.

Luciarasisternas kränkta känslor förtjänar inte respekt, inte förståelse, deras "oro" ska inte "tas på allvar". Rasismen är destruktiv och patetisk; den ska bekämpas, besegras, bespottas och förnedras.

Varje dag. Så länge som det krävs.

Jag går bort till personalen. Möter deras blickar.

Säger artigt: "Jag kommer aldrig tillbaka hit."

Sen går jag ut i solen.


Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga texter