Spektakulär könsoperation på Kungliga Operan

OPERA | RECENSION. I Angela Carters roman "The Passion of New Eve" från 1977 möter vi Evelyn, en professor som är besatt av den glamorösa filmstjärnan Tristessa. Efter diverse incidenter kidnappas han av en Moderskult och genomgår ett könsbyte - han blir nu Eve och får konfronteras med det kvinnohat som han lättvindigt spred omkring sig i sin tidigare gestalt. Som titeln anger så är detta ett passionsspel i biblisk bemärkelse. Den kroppsliga transformationen ger inte i sig upphov till nya insikter, men lidandet, döden och kärleken blir det som förlöser Eva i sin pånyttfödelse. 

Roman full av musik

Det mest uppseendeväckande med romanen är dock hur full med musik den är! Om det inte hänvisas till italiensk barock i den första konfrontationen med Moderskulten i Beulah, så dundrar den ondskefulle patriarken Zero sin Wagner för full volym och den falnade stumfilmsstjärnan Tristessa begråter sin förlorade ungdom till Tjajkovskij – till och med havet som vår hjältinna seglar ut över rör sig som en fuga. Så att göra opera av denna roman är kongenialt. Plus att operan som konstform har långa anor av att töja på könsnormerna.          

Färgsprakande show

Bakom produktionen på Kungliga Operan står tre hjärnor – tonsättaren Jonas S Bohlin, librettisten Torbjörn Elensky och konstnären Ann-Sofi Sidén, som står för det visuella konceptet. Lägg därutöver till regissören Katharina Thoma och du har en färgsprakande show som lånar från fetischklubbar, gammal Hollywoodglamour och matinékitsch. 

Mycket av romanens underliggande brutalitet har trimmats bort till förmån för ett stiliserat destillat av våld och grymhet. En våldtäkt förvandlas till en spefull dans som fruarna i Zeros harem utsätter Eve för. Vid första anblick tar det visuella uttrycket överhanden. Bohlins musik har det kärvt, särskilt under de mest texttunga partierna – men när rytmiken får övertaget blir det hänförande dramatiskt, inte minst genom Operakörens fylliga ljudkropp. Mezzon Johanna Rudström och tenoren Joel Annmo växlar mellan titelrollen och huvudpersonen i de respektive akterna, vilket är ett tjusigt sätt att tillfoga genustrubbel i dramat, om man ska parafrasera queerteoretikern Judith Butler. Imponerar gör även sopranen Kerstin Avemo som Leilah/Lilith vars vansinnesvrål i könsoperationsscenen i sig torde kunna kastrera den veke.

Ungdomligt tilltal

Det här är en ung opera, inte bara för att den är nyskriven, utan för att tilltalet är fräscht ungdomligt. Det är feministisk konst i praktiken, där den kollektiva kreativiteten hos de många upphovsmakarna disponerats horisontellt i stället för vertikalt. Och vad gäller svaren på frågorna är det upp till åskådaren själv att avgöra huruvida detta är en tolkning eller en vantolkning av Simone de Beauvoirs axiom om att kvinna inte är något man föds till, utan något man blir. 

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.