Ingmar Bergman sätter seglen igen – i Uppsala

TEATER | RECENSION. Det finns en tidlöshet hos Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" som gör den så aktuell fast det har gått 61 år sedan filmen hade premiär. Kanske har det att göra med tanken om den undergång som åsyftas i Uppenbarelseboken som filmen tagit sin titel ifrån, en tanke om undergång som både var gällande på slutet av 1950-talet och fortfarande gäller i dag.  

Dystopiskt Sverige

Fredrik "Benke" Rydman och Hugo Hansén gör en kollaborativ uppsättning där dans och talteater tillåts ta lika stor plats på scenen. I denna nytolkning är det till ett framtidsdystopiskt Sverige som Antonius Block kommer hem från sitt heliga krig. Landskapet som Julia Przedmojskas scenografi skapar är ödsligt på ett sätt som för tankarna till ett ödelagt industriområde. En hop nakna elmaster är utspridda på scenen, där också ett långt löpband som leder rakt ner i ett hål finns. Ett par andra scenografiska detaljer skjuts upp ur golvet, bland annat en glaskub som är det biktbås som Block i en av scenerna går till. 

Även om vissa ändringar har gjorts i texten som en eftergift för en mer sekulariserad tid – Gud är "det heliga" och djävulen är "mörkret" – så har den resa Magnus Kreppers Block gör samma mål som Max von Sydows Block hade på 1300-talet: att hitta meningen med livet. Kreppers Block är inte lika stoisk som filmförlagans, kanske hör det till blandformens natur att denne är mer kroppslig och därför mer expressiv. Vapendragaren Jöns är i Fredrik Gunnarssons tolkning inte heller lika mycket en spelevink. Hans gestaltning är i stället mer av en hypermaskulin cyniker som har sett för mycket under kriget. 

Visuellt språk

Rydman och Hansén lyckas hitta ett gemensamt språk som är mer baserat på det visuella än på texten. Inte för att Bergmans text är borta – men replikernas rytm och dynamik påverkas av de ryckiga och spastiska rörelser som skådespelarnas kroppar gör medan de framför dem. Effekten är intressant, på gränsen till surrealistisk. Charlotta Öfverholm som den dansande Döden har å sin sida nästan inga repliker alls – Dödens famösa introduktionsreplik förpassas i stället till det kringresande teatersällskapets scen. Och i stället för schack tar Blocks uppskov från att dö form av en pas de deux med Döden som både dubbleras och multipliceras när statisterna i röda kåpor förvandlas till Dödens kloner.  

Som tillhörande vår västerländska filmkanon är ju annars "Det sjunde inseglet" drabbat av att tas på så stort allvar att det slår över till parodi. Rydman och Hansén tar det på allvar, men utan att tramsa. Resultatet är fysisk teater med en läcker visuell inramning. Så 2018 års version av "Det sjunde inseglet" kommer nog också att hålla ett tag.

Loretto Villalobos är kritiker på Expressens kultursida.