Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Loretto Villalobos

Folkoperan bjuder på kitschfest med Don Quijote

Katija Dragojevic (Dulcinea) Foto: Markus Gårder.
Sanch Panza (Marcus Jupither). Foto: Markus Gårder.
Foto: OLLE SPORRONG

Don Quijote spelar upp de stora allmänmänskliga känslorna.

Loretto Villalobos ser kitschen fira triumfer på Folkoperan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | KOMMENTAR. En skrift som jag med jämna mellanrum återkommer till är Susan Sontags ”Notes on Camp” från 1964. Där redogör Sontag för kitschens mest grundläggande egenskaper i 58 punkter.

När jag ser Carl Johan Carlssons uppsättning av Jules Massenets "Don Quijote" på Folkoperan, kommer jag att tänka på Sontags essä. Men det har ingenting att göra med den gayestetik – kitschens essens – som lånats av den amerikanska queerkulturens ballrooms eller alla blygdkapselförsedda läderbögar som var på scen. Nej, det har att göra med operakonsten som sådan. För vilken konstform tvingar sin publik att ta de mest befängda konventionerna, inklusive sjungandet, på så blodigt allvar som operan? 

Trippa på käpphästar

När jag ser Johan Schinkler och Marcus Jupither trippa på sina käpphästar över den pyramidformade scenen är det punkt 10 jag tänker på: Kitsch sätter allt inom citationstecken – inte häst utan ”häst”. De molnformade sidokulisserna à la barockteater och de självlysande virvlarna till väderkvarnsarmar – visst förefaller Don Quijotes vanföreställningar ändå rätt hemtama för en van operapublik? Och den tårdrypande finalen som sätter punkt för tidernas största bromance – kitschen talar till de stora allmänmänskliga känslorna, som sorgen över att förlora en älskad vän (eller älskare). 

Embargo

Därför blev jag förvånad när jag fick höra om ett embargo som Folkoperan hade lagt på kritikerkåren om att inte recensera premiären. Detta med anledning av att Lars Arvidson, den förste Don Quijoten, hade blivit sjuk. Ersättaren Johan Schinkler hade sjungit från kulissen och Arvidson mimat på scen. Business as usual för en operakritiker, vi dealar ju som sagt med det befängdas konstform. 

Med mindre än en månad kvar av spelperioden kan jag ändå med lätthet konstatera att Johan Schinkler har blivit varm i rollen som Riddaren av den sorgliga skepnaden och att Don Quijote, med alla sina utsvävningar och åthävor, är en triumf för kitschens estetik. Om bara Folkoperan hade trott på sig själva lite mer.  

Opera

Don Quijote

Musik Jules Massenet (musik)

Libretto Henri Cain

Orkesterarrangemang Anders Högstedt

Översättning Mira Bartov

Regi Carl Johan Karlson

Dirigent Henrik Schaefer

Scenografi och kostym Magdalena Åberg

Ljus Torkel Blomkvist

Mask & peruk Therésia Frisk

Koreografi I Ambra Succi

Dramaturgi Stefan Johansson

Folkoperan, Stockholm

Speltid 2.20 t.

Loretto Villalobos är kritiker på Expressens kultursida.