Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Loretto Villalobos

Därför tvingades Rojas bort som kulturminister

Mauricio Rojas.
Loretto Villalobos. Foto: OLLE SPORRONG
Rojas när han var aktiv i Sverige. Foto: NILS PETTER NILSSON

Den svenske-chilenske politikern och debattören Mauricio Rojas har tvingats bort som kulturminister i Chile.

Loretto Villalobos skriver om ett land där historien fortfarande splittrar det politiska samtalet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | HISTORIA. Bara tre dagar efter att Mauricio Rojas, tidigare bland annat riksdagsledamot för Folkpartiet, blev utnämnd till Chiles kulturminister i Sebastian Piñeras högerregering tvingades han under måndagen att avgå. Det handlar om ett uttalande som Rojas gjort i boken "Diálogos de conversos" (2015) om Museo de La Memoria i Santiago, ett museum till minne av diktaturen 1973-1990.

Rojas hade sagt: ”Mer än ett museum är det ett montage, vars syfte, som det med råge uppnår, är att lämna åskådaren bedövad och hindra denne från att använda sitt förnuft. Det är en manipulation av historien av dem, som genom att kontrollera det förflutna, vill ta över kontrollen av framtiden”. Han har också gjort liknande uttalanden 2016 i en intervju med en CNN-journalist, då han talade om att det var ett "vänstermuseum". 

Att kalla ett minnesmärke över det stora chilenska traumat ”ett montage”, liksom att uttryckligen hävda att museet manipulerar historien, är magstarkt.

Mauricio Rojas om statskuppen 1973

Jag har själv besökt museets olika verksamheter kanske ett 40-tal gånger som deltagande observatör under fältarbetet till min avhandling i etnologi. Huvudutställningen, som jag antar är den Rojas menar, börjar med statskuppen 11 september 1973 och avslutas med folkomröstningen 1988 då 56 procent röstade nej till Pinochets fortsatta styre. 

I utställningen ser man videoklipp från kuppens första kaotiska timmar, teckningar av barn vars föräldrar satt fängslade, konsthantverk gjorda av politiska fångar – de har till och med ett rum med tortyrredskap som användes. I det rummet visas en video där en kvinna berättar om hur hon fick elchocker i underlivet. Omskakande, ja visst. Men jag kan försäkra att framställningen snarare än sensationell är relativt dämpad. Och fram till invigningen 2010 saknade allmänheten ett statsfinansierat forum för verksamhet kring minne och mänskliga rättigheter.

Det betyder inte att vänstern varit okritisk till museets utformning. En invändning är att museet betonar minne och reflektion, men lämnar rättvisa därhän. En annan kritik är att museet slutar vid övergången till demokratin 1990. Man menar att repression förekommer än i dag, inte minst vad gäller urfolkens rättigheter i Chile.

Chiles president Sebastian Pinera. Foto: PRESIDENCY OF CHILE HANDOUT / EPA / TT

Mauricio Rojas pudlade

Rojas tog under helgen avstånd från sitt uttalande. Huruvida pudeln var uppriktigt menad lämnar jag osagt, men varken uttalandet eller reaktionerna har uppstått i ett diskursivt vakuum. Chile är, 45 år efter kuppen, fortfarande splittrat vad gäller den historiska beskrivningen av diktaturen och dess rättsliga efterspel. 

Än i dag förminskar och relativiserar högern de övergrepp som begicks under en ”det är inte ens fel om två träter”-paroll. Under tiden frågar mödrar, döttrar och söner vart deras försvunna familjemedlemmar har tagit vägen. Museo de la Memoria fungerar för dessa anhöriga som saknar gravar att lägga blommor på som ett litet, men viktigt, erkännande av det lidande som de utsatts för.

 

Loretto Villalobos är doktorand i etnologi och medarbetare på Expressens kultursida.