“Jag skäms över att tillhöra denna kultur där allt reduceras till ting. Där glädjen är ‘att äga’, där skönheten är ‘bergsäker vinst’, skrev Jan Myrdal i en söndagskrönika i Stockholsmtidningen för ganska exakt 42 år sedan.
Jag hade velat skriva det i går. Jag kommer förmodligen att sno formuleringen från honom så fort den här texten börjar falla i glömska.
Varje gång jag börjar vackla, under de kolsvarta ögonblick när jag fylls av uppgivenhet och överväger att göra något helt annat än att skriva – det är då jag vänder mig till Jan Myrdal.
Sällan har det hänt oftare än under det sista året. När svensk journalistisk allt mer ger intrycket av att ha uppfunnits av Sten Hedman och nu nått sin evolutionella kulmen i Daniel Nyhlén, Bingo Rimér och aldrig sinande kopior av brittiska skvallertidningen Heat.
När jag sätter mig och än en gång läser om Myrdals texter i antologin Söndagsmorgon med flera av hans bästa kultur- och samhällskritiska texter från 60-talets mitt framstår de som så fruktansvärt moderna, så nödvändiga.
“Skulle det medelmåttiga höra hemma i det medium som når hela publiken och det lysande höra hemma i det medium som når en del av publiken? Är det inte riktigare att säga att den medelmåttiga dokumentärfilmen hör hemma i soptunnan, bredvid den medelmåttiga poesin, de medelmåttiga tavlorna, de medelmåttiga popskivorna, de medelmåttiga pjäserna?”
(Jan Myrdal om TV, 1966)
Myrdal är så djupt inspirerande för att han aldrig har slutat skrika, vråla och propagera för det han tror på. Det viktiga här är just: för det han tror på.
Han skrev – och gör det fortfarande – i idealistisk och ideologisk motvind.
Det jag alltid tar med mig, varje gång, är att det är värt det. Att till varje pris försöka utgöra motpolen som inte jamsar med, som vägrar ge efter för rådande grupptryck och aldrig, aldrig åker på Stureplansveckor i Båstad.