Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lokko calling

Andres Lokko.
Foto: Nils Petter Nilsson
The Clash 1981.
Foto: David Handschuh
"London is dead", sjunger Morrissey på singeln "Glamorous gate".
Foto: Major Minor Records
Demonstration i London.
Foto: Kirsty Wigglesworth

Andres Lokkos politiska texter präglas av en nostalgisk berättelse om ont och gott. Johan Norberg tar tidsmaskinen till ett England tonsatt av Morrissey och The Clash.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

ANDRES LOKKO

"David Cameron fick nyligen sin cykel stulen: politiska texter 2008-2013"

Atlas, 206 s.

Inom mig framträder en bild av en grå stad som någon glömt att bomba, och för ett ögonblick är jag osäker på om det var Andres Lokkos referens, eller om det var Morrissey som besjöng den i mina hörlurar. När man låter Lokkos gamle husgud ackompanjera läsningen av denna artikelsamling märker man snabbt hur teman och stämningar möts och vävs ihop.

Jag hör Morrissey sjunga om att finna lyckan i droger och olyckan i kärlek. Om att inte känna igen sig i "Dear old Blighty" där alla värden har inverterats, där våldet har blivit en statusmarkör och femåringar säljer droger.

Heaven knows I am miserable now.

Och där är Lokko också, i detta skede i livet, när han bodde i London där denna artikelsamling främst utspelar sig. Omslaget pryds av en stiliserad, söndertrasad brittisk flagga.


Andres Lokko vandrar genom en stad som har gått sönder, där klassklyftorna bara växer och den offentliga sjukvården monteras ned. Gängen drar förbi hans hus med luvorna uppdragna över huvudet och man sneglar över axeln och låser snabbt porten.

Oh, has the world changed, or have I changed?

Han är olyckligt förälskad i London, men det är trots allt "en iskall plats", "en alltmer marginaliserad stad i förfall". Staden är ett gytter av missade chanser, där bara alkohol och droger för de ensamma samman för ett ögonblick. Och någonstans är det förstås Margaret Thatchers fel.

Please die.

Det är fascinerande att läsa Andres Lokko, den politiske skribenten, socialisten. För i en mening är det precis samma person som kulturjournalisten som i två decennier i Pop, Bibel, Feber och ett otal dagstidningar har berättat för oss hur vi ska tänka, lyssna och se ut. I politiska sammanhang är han precis lika anspråksfull och docerande, lika underbart passionerad inför det han älskar, som snobbigt nedlåtande mot den dåliga smaken. Och han tar för givet att alla ska fatta, och förstå referenserna.


Det fungerade när det gällde musiken, för så många litade på Lokkos omdöme. Han behärskade ämnet och förstod trenderna. I hög utsträckning skapade han dem. Att Saint Etienne skulle bli det allra viktigaste blev sant, för man kollade upp dem och föll för dem eftersom Lokko hade tipsat.

Även denna gång manar han fram stämningar och växlar ledigt mellan vardagsobservationer, kulturella referenser och tveklösa slutsatser. Men det blir trassligare när han gör det på områden där han inte har samma järnkoll eller självklara tolkningsföreträde. Vi kan acceptera att han säger att en tv-serie eller en klubb är briljant eller sjukligt överskattad, punkt slut, men när han gör det om en politisk åsikt förväntar man sig lite mer belägg, empiri, argumentation om det inte bara ska fungera som en ryggdunkare för alla som redan tycker så.


Jag dras med själv när han bedriver sin mångåriga kamp mot fascism och rasism. Då är det lätt att njuta av formuleringar och anekdoter. För den konflikten är ju precis så enkel som han skriver. Gott mot ont, Rymdimperiet slår tillbaka. Men det blir snabbt mer komplicerat. Ja, faktiskt redan när Lokko menar att "superariska Dansbandskampen" står på imperiets sida och jämför Göran Hägglund med British National Party.

När ämnena blir mer komplexa blir det än svårare att ta allt för givet. Ett exempel är Lokkos syn på Englands förfall - som för övrigt påminner väldigt mycket om David Camerons konservativa klagosång om "Broken Britain". Den är väl skildrad, med en väldig närvarokänsla, men knappast övertygande.

Lokkos bok inleds med en artikel om "ännu en mördad tonåring", det yttersta tecknet på ett samhälle i sönderfall. Att våldet och brottsligheten grasserar är ett lika genomgående tema hos Lokko som i Rupert Murdochs tabloider.


Men bland de brittiska forskarna är den stora frågan i stället varför brottsligheten har sjunkit så dramatiskt. Enligt The British crime survey har våldsbrottsligheten i Storbritannien nästan halverats sedan 1995. Unga mördas förstås inte bara i Lokkos artiklar, men mord på barn yngre än 15 år har minskat med 70 procent sedan 1970-talet.

Allt är naturligtvis inte väl i Storbritannien, och arbetslöshet och stora sociala problem följer i den svåra finanskrisens spår. Men den övergripande bilden är ändå att "Broken Britain"-narrativet finner försvinnande litet stöd i forskningen. Antalet tonårsgraviditeter minskar och unga britter dricker och missbrukar allt mindre. Vi har en generation som söker sig till datorn i stället för puben. Risken är väl inte så mycket att de unga dör som att rocken gör det.

Ojämlikheten har ökat, men den genomsnittliga löntagaren har ökat sin lön efter inflation med 62 procent de senaste 25 åren och den tiondel som tjänar sämst har ökat den med 47 procent.


Det är här Lokkos självtillräckliga polemik blir ett problem. Han bara vet att Storbritannien har gått sönder och behöver inte bekymra sig om empirin. För i någon mening lever han inte i London på riktigt, utan i The Clashs London, där Themsen översvämmas, de unga gör uppror och polisen svingar vilt med batongerna. När Lokko tar tunnelbanan från Ladbroke Grove ser han den ödeläggelse som hans musikaliska förebilder har fått honom att förvänta sig.

London is dead, London is dead, London is dead, London is dead.


I en sådan Englandsbild passar det självklart in att Lokko tror att det offentliga sjukvårdssystemet, NHS, nedmonteras - trots att systemet precis har genomgått en episk resursexpansion, och fördubblade budgeten i reala termer på bara tio år.

Detta gör att Lokkos politiska texter känns mindre levande och inkännande än hans musikjournalistik, trots att det är ett slags fortsättning. Här vet han redan vart han ska - till den politiska roll som The Smiths, The Clash och The Jam har förberett honom på under en hel livstid, en kamp mellan gott och ont i det London som de levde i, inte det faktiska London.


Jag inser att det kan fylla en funktion för den som har sitt första politiska uppvaknande, eller för den delen för nostalgikern, men inte för den som vill vidare, och förstå komplexiteten.

Så när jag slår igen boken, och klickar mig fram till Morrisseys bitterljuva "That's how people grow up", tänker jag på den fråga som Andres Lokko en gång ställde Morrissey, till förebildens stora förtret:

Är dina texter något man växer ifrån?


FOTNOT. I morgon besöker Morrissey Sverige för att signera sin nya självbiografi på Akademibokhandeln i Nordstan, Göteborg, kl 17-19.