Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ljuvliga Julia

Yin och yang. Julia (Mariko Kida) och Romeo (Anthony Lomuljo) är en casting att dö för.Foto: Gert Weigelt

Äntligen får man se det moderna samhället avspeglas i en helaftonsbalett på Kungliga operan.

Gunilla Brodrej ser en bit av lösningen på integrationsproblemen i Mats Eks "Julia och Romeo".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

Julia och Romeo

Av Mats Ek efter Pjotr Tjajkovskij

Kungliga operan

2 t och 15 min.

Om hela Sverige ägnade sig åt konst och musik skulle vi kanske inte ha några integrationsproblem att tala om. Men nu är skolan inställd på en viss sorts lyckad elev: den som kan tillgodogöra sig fakta, plugga läxan, räkna ut ekvationer, hålla föredrag, klara nationella prov. Inte dansa, sjunga eller spela. Tanken slår mig under fredagens premiär på Mats Eks "Julia och Romeo". Här har ingen svenne kunnat springa förbi kön i kraft av sitt namn. Är du bäst för rollen så är du.

På Kungliga operans scen dansar Mariko Kida, Anthony Lomuljo, Arsen Mehrabyan, Ana Laguna, Vahe Martirosyan, Jérôme Marchand, Hokuto Kodama, Daria Ivanova sida vid sida med Marie Lindqvist, Oscar Salomonsson, Niklas Ek och Jörgen Stövind i den mest självklara integrationsmaskin jag njutit av på länge. Ek ställer sig över ordinarie premiärdansarhierarki.

Julia är huvudpersonen, hon är det knippe av komplikationer som ger dramat dess laddning. Romeo snubblar mer in i situationerna. Hans öde är mer slumpartat. Även om han dödar Tybalt som hämnd för sin vän Mercutio är det Julia som gör de medvetna och svåra valen. Hon, Mariko Kida, dansar fram 13-åringens dubbelnatur av barnkvinna till pianokaskaderna (Bengt-Åke Lundin) ur första satsen av Tjajkovskijs pianokonsert. Mats Ek har nämligen hällt nygammal musik i sin koreografi. Valda delar ur Tjajkovskijs repertoar har ersatt Prokofievs beprövade balettmusik. Och det fungerar fantastiskt. Brett anlagda "Stormen" för krigsscenen, den virvlande och folkloristiska fjärde satsen ur femte symfonin för festligheterna, den mörka fjärde satsen ur Manfredsymfonin för de obevekliga scener som leder fram till Julias död, där hon dras in i en våldsam virvel och sjunker ned i ett hål i golvet. Och ett spanskklingande "Capriccio Italien" som ackompanjerar föreställningens roligaste scen, där Ana Laguna med matadorens gestik leker med tre gossar och får publiken att förtjust klappa i händerna. Det är uppenbarligen från henne som Julia har fått livsglädje och skinn på näsan.

Magdalena Åbergs kostym har mättade kungliga färger, som hämtade från handvävda gobelänger. Modeller och former anger en sorts tidlös renässans. Materialet ser ut som siden och sammet. Detta och Linus Fellboms magiska ljus står mjukt mot den kalla scenografin av rörliga skjutväggar.

 

Mats Ek är mindre intresserad av machouppgörelserna än den kärlek och sexualitet som Romeo och Julia drabbas av. De kryper, rullar, glider runt varandra som fiskar i vatten, jämlika, som yin och yang. Han är en mästare på att variera undret och glädjen när två människor vill ha varandra och av nån gudomlig anledning passar ihop. Men Ek lyfter också fram Mercutio som en utmanare av heteronormativiteten, med möjlighet att tolka mordet på honom som ett hatbrott. Capulets brödraskap står inte ut med en riktig man som dansar barbröstad i en svart tyllkjol. Det är alltid sorgligt när Mercutio dör, men den här gången tar nog priset.

Tjajkovskij är en omedelbar kompositör. Julia och Romeo är en omedelbar berättelse. Hovkapellet verkar minst lika drillade som dansarna i detta dynamiska detaljarbete. Ska man ta med sin högstadieklass på Kungliga operan är det absolut nu det gäller.