Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ljuset kring Schymberg

Hjördis Schymberg. Bilden är tagen 1942. Foto: Pressens Bild
Operasångerskan Hjördis Schymberg har avlidit. Lars Sjöberg minns en sopran som för länge sedan för tidigt försvann in i skuggorna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 ”Dom är elaka mot henne på Operan”, sa mor min. ”Hon får inga roller.”
När jag var liten var det Hjördis Schymberg som gällde. Ibland kunde jag via den enda existerande radiokanalen fascineras av en perfekt tonren, glasklar sopran med en ungflicksartad rosa klangfärg. Det kunde ha varit Gilda som trollband mig, med Jussi Björling som Hertig. Eller Mimi, kall om handen. Schymberg och Björling var ett kärt par på scenen. Men min mor hade säkert rätt i att Schymberg hade kapacitet för många fler roller i det lyriska koloraturfacket än vad Kungliga Teatern tilldelade henne. Jantelagen florerade, och Hjördis Schymberg lär stick i stäv mot dess första bud vetat att hon var något.

Hon var nummer fyra av fem
systrar från Alnös sågverksmiljö, fem flickor som gärna ställde upp med lättare musikalisk underhållning i hembygden. Hjördis spelade både fiol och piano och hade så lätt för sig att hon trodde sig vara klippt och skuren för Ackis redan som sjuttonåring. Det var hon inte. Men sju år senare hade hon operarösten skolad för diverse små debutroller samt det ena praktfullta genombrottet efter det andra - Massenets Manon, Gilda i Rigoletto, Violetta i La traviata. Efter kriget kunde hon inhösta ovationer för sin Susanna på Metropolitan och var den första svenska sångerska sedan Jenny Lind som gästat Havana.
Men till hovsångerska utnämndes hon först 1943.
Hon behöll länge sin röst vid utmärkt fägring, uppträdde sparsmakat och kunde förmedla sitt kunnande till elever som Sylvia Lindenstrand, Busk Margit Jonsson och Laila Andersson-Palme. På CD finns hon i mängder av ny- och återutgåvor till allmän beundran.

Jag fick själv se henne
någon gång på sextiotalet, som grevinnan i Figaros bröllop. Hon hade förutom sin röst en tillgång i en okonstlad scenisk utstrålning utan åthävor av det slag som många förknippar med äldre operakonst. Tyvärr rör hon sig inte på det You-Tube-klipp där hon sjunger Mimi tillsammans med Jussi Björling. Men hon hörs, och det räcker långt. ”What about Schymberg? A wonderful artist!” utbrister en kommentator och får svaret “You are so right, Schymberg deserved to be a lot more known!”

Lars Sjöberg

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!