Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Ljuger om smärtan och åker Vasaåket"

Linda Skugge i snön i Oxberg.
Foto: Privat
Linda Skugge är redo att dra på sig skidorna.

Starka smärtor, dåliga njurvärden, kortisolsvikt och trolig diabetes. 

Linda Skugge låter inte kroppen stoppa henne från att åka Vasaåket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. ”Tänk på alla med RIKTIGA problem!” skriker jag till mina närstående som stressar mig med en massa lyxproblem. ”Tänk på alla kvinnor som med ett barn på ryggen och ett på magen och gravid med tvillingar och som dessutom inte har ätit ett riktigt mål mat på månader och som tvingas fly över de karga afghanska bergen i tjugo minusgrader. Att då gnälla över att jag inte ska kunna skida en mil om dagen är en SKYMF mot dem.”

Jag står inte ut med pressen de lägger på mig (som på grund av kortisolsvikt bokstavligen inte kan hantera stress) i form av mess som sticker som tusen nålar i hela mig och som får hela huvudet att susa. Typiska symptom på för lågt kortisol.

”Jag avråder å det bestämdaste att åka skidor i dag.” (Trots att det är en helt vanlig dag med snö.)

”Det är extremt farligt att åka skidor vid femton minus.” (Men det är inte femton minus.)

”Ska ni inte ringa och ta reda på om Vasaloppet är inställt på grund av plusgrader.” (Trots att det väderappen ska bli helt normalt vinterväder med någon plusgrad.)

”Avbryt loppet så fort det känns jobbigt.” (Här tvingar jag alla att sluta messa mig innan resan, att ta alla frågor med mina två friska medföljare.)

Linda Skugge har provianterat rejält inför Vasaåket.
Foto: Privat

Jag kan inte acceptera att jag är nedsatt, att jag inte orkar leva som ”alla andra”, att jag väldigt tydligt känner att jag nog borde sova ett par timmar på dagen, varje dag.

Jag ljuger om revbensskadan, om att jag har ont, om att jag är yr och trött, om att jag skippar kolhydrater, om att jag inte alls tränar mindre veckan före loppet.

Jag berättar inte att mina senaste blodprov visar nedsatt njurfunktion och trolig diabetes. Eller att det är något fel på ögonen som värker och att synen är dimmig. Dessutom sätter jag innan loppet i gång med att trappa ner kortisonet (trots att det är direkt olämpligt att fasa ut detta hormon innan fysisk ansträngning) för att jag börjat få moonface. Och om jag ska vara helt uppriktig så dör jag hellre någonstans i Moras skogar än tvingas leva med svullet face.

Döden-skämt är alltid lika roligt som kiss- och bajshumor, försöker jag säga till mina medföljare.

Jag gör medvetet alla fel. Men jag står inte ut med att inte träna. Eller med att käka pasta och bröd. Ångestnivån blir för hög. Och det ENDA jag tänker på är mitt moonface.

Men utåt skrattar jag bara när min vuxna dotter oroligt laddar ner appen Find my kids för att hålla koll på mig under loppet som detta corona-år saknar ordentlig sjukvårdspersonal. HAHAHA! Sedan skämtar jag lite om att de inte får glömma att säga BÅDE Addison och diabetes om de måste ringa 112 för att jag fått någon jävla ”känning” mitt ute i bonnalandet och sedan skrattar jag ännu mer för att jag är en sådan boomer att jag inte vet hur man skickar en knappnål från mobilen. Döden-skämt är alltid lika roligt som kiss- och bajshumor, försöker jag säga till mina medföljare. De håller inte med.

”Dä ä bara att ta sig till nästa milstation om man vill bryta loppet”, säger en gubbe som vi efter mycken möda hittar vid skidpassutlämningsstället.

”Om jag svimmar kan kanske någon local spänna fast mig på ett par granruskor och dra mig genom skogen”, skojar jag. Fortfarande inget skratt.

Det finns ingen vallaservice. Ingen kan ge oss en adress vi kan skriva in på GPS:en till startområdet. Och efter mycket dividerande och gormande från min sida på grund av mitt av sjukdom extremt trista humör slår det oss att de inte ens noterade att vi hela tiden tjatar om fel ort. Starten går ju av stapeln i Oxberg, inte Evertsberg som vi trodde.

Linda Skugge håller på sin Vasamedalj och firar målgången.
Foto: Privat

Goodiebagen är helt tom sånär som på klisterlapparna som inför loppet ska fästas på skidorna. Medaljerna hänger på ett par sorgliga plankor för någon sorts egenbetjäning. Ett par unga killar kommer sturskt gående med det coolaste skidgear jag sett, en ryggsäck med sugrör – en vattenrygga! – varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att skoja om att jag borde åka i vikingahjälm full med hembränt med sugrör och börjar googla på partykungens utbud, där jag omedelbart slussas till ”vuxenhattar” vilket ger en massa festliga konnotationer. Fortfarande detta gravallvar från mina medföljare.

Alla kan dra åt helvete, är min första tanke när jag – inte det minsta trött eller mörbultad – efter 3,58 timmar når målgången där gubben som tar emot säger ”ä dä du man sätt på teve” innan han tar upp mobilen för att fota mig.

Jag är så tacksam över detta corona-år då vi endast är omkring femtio pers som samtliga kör om mig och man slipper den outhärdliga folkfesten och köerna och tjoet och tjimmet längs spåren som är perfekta.

Ett liv utan utmaningar är inget liv. Hur många sjukdomar jag än ansätts av kommer jag aldrig sluta trotsa dem och göra tvärtemot alla ”rekommendationer”. Jag hatar ”rekommendationer” och rädda människor.

Jag är ingen jävla lort. Så länge man inte dör blir allt till spännande historier. Och dör man så dör man. Man kommer aldrig dö i Vasaloppsspåret, utan när man minst anar det. Förmodligen hemma då hemmet alltid är den farligaste platsen alla kategorier. När jag dör kommer jag åtminstone ha levt som om varje sekund är den sista.


Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79948&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.