Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Livsviktigt om döden med Torbjörn Tännsjö

Tännsjö.

Döden är ett faktum. Därmed menar jag att när vårt liv på det ena eller det andra sättet har nått sitt slut, - är det verkligen ett slut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Torbjörn Tännsjö

Filosofisk tröst: En bok om döden

Med illustrationer av Cecila Torudd

Thales, 167 s.

De olika förhoppningarna om ett liv efter detta - själavandring, kroppens uppståndelse som aposteln Paulus lär den och fritt kringflygande astralkroppar som hos spiritisterna - allt detta, och alla andra idéer om ett liv efter detta, kan lugnt avskrivas som förhoppningsfullt nonsens. Alla eftervärldsläror för till paradoxala och dessutom ytterst obehagliga konsekvenser. Som Bernhard Williams i Cambridge har påpekat: den som verkligen sätter sig in i föreställningen om ett evigt liv (var det än må utspelas) måste inse att tanken är outhärdlig.

Livet är också ett faktum. Med det menar jag att om det en gång har utspelats, lyckligt eller olyckligt långt eller kort, tillhör det sin avgränsade del av verklighetens stora sammanhang, och ingen kan ta bort det därifrån. I den klassiska grekiskans vanliga ord för jag dör, finns det en verbform som bara kan betyda: jag har just dött.

Om jag har rätt kan det inte finnas någon användning för den.

En utmärkt svensk filosof, professor Mats Furberg, ville gå så långt i sin bok "Tankar om döden" som att även uttrycket "Jag är död" har en skrämmande total meningslöshet. Han misstog sig på ett intressant sätt. Alldeles bortsett från de triviala fallen, där "jag är död" inleder ett testamente, eller är ett inspelat budskap, finns det en fullständigt klar betydelse av den egendomliga satsen. Vid en viss tidpunkt låt oss säga 2050, är det en egenskap hos rumtiden att jag inte längre ingår i dess sammanhang. Det är i princip samma sakförhållande som gällde år 1933. Det är en egenskap hos verkligheten i dess helhet, inte hos mig. Det finns ju vid de tidpunkterna

 

De flesta människor förefaller frukta döden, några på ett instinktivt och oreflekterat sätt, några, som Herbert Tingsten och Furberg, på ett närmast hysteriskt sätt, bara jämförbart med den klaustrofobiskes upplevelse i en hiss eller ubåt. Och så finns de, som i likhet med författaren till dessa reflektioner aldrig riktigt har kunnat frigöra sig från den svaga men envisa lockelse, det sug, som föreställningen om den totala intigheten kan utöva.

Är det rationellt att frukta döden? Om detta har professor Torbjörn Tännsjö nu skrivit en tankeväckande och intressant populärfilosofisk bok, "Filosofisk tröst". Inom ett rätt begränsat utrymme hinner han med förvånansvärt många frågor och teorier, från Epikuros och hans latinske efterföljare Lucretius, till moderna diskussionsdeltagare som Williams och Samuel Scheffler, behandlad på den här sidan av mig för ett tag sen.

Först och främst måste jag säga att det känns befriande att den svenska filosofgenerationen efter mig skriver om de enda frågor som egentligen betyder något. Bevisteori och axiomatiserad modallogik kan vara kul men blir i längden litet tjatigt. Dessutom gör de riktiga matematikerna, typ Kurt Gödel, ett bättre jobb. Skall det filosoferas är det ändå kärlek och död som är de stora frågorna. Inte sant?

Epikuros har en tanke, som sedan utvecklas av Lucretius och som blir en hörnsten i Schopenhauers kapitel om döden i "Världen som vilja och föreställning". Vi fruktar inte tillståndet före vår födelse - vad finns det då för skäl att frukta samma tillstånd när det återkommer efter vår död? Tännsjö tycks inte riktigt övertygad av detta, som jag ser det, konklusiva, argument. Det har möjligen att göra med att han har litet svårt att skilja mellan den enskilda döden och döden som generellt fenomen.

 

En enskild människas död kan komma som en befrielse eller den kan vara ett tragiskt och irreparabelt hinder för vad som kunde ha blivit ett värdefullt liv. Med döden som faktum, för alla giltigt är det ju en annan sak. Från antiken och till Schopenhauer finns det en dyster övertygelse om att det på det hela taget är bättre att aldrig vara född än att leva. Schopenhauers styrka består i att han inte bara tar med professorer i beräkningen utan också barnarbeterskorna i 1850-talets indiska bomullsväverier. Om mänskligheten, låt oss säga helt odramatiskt, förlorade sin fertilitet och alltså stod dömd att dö ut - skulle den mängd framtida smärta som kunde undvikas uppväga förlusten av lust och kreativitet? Frågan, som har ställts i vår tid, förefaller mig inte alldeles lätt att besvara.

Tännsjös allmänna optimism förefaller mig leda honom till en alltför snabb behandling av den. Som helhet är hans bok tankeväckande och läsvärd. Jag rekommenderar den gärna i en tid där så många människor trasslar in sig i urvattnad ideologi, polisiär åsiktsbevakning och tröttsamma skenproblem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!