Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Liv Strömquist: Prins Charles känsla

Ur Prins Charles känsla Foto: Ill: Liv Strömquist
Amanda Svensson läser Liv Strömquists sylvassa serier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

LIV STRÖMQUIST | Prins Charles känsla | Galago, 136 s.

Serietecknaren Liv Strömquist har en förmåga att säga det man tagit som självklart, sedan länge tröttnat på att höra eller helt enkelt blundat för och med humor och träffsäkerhet få en att inse hur viktigt det är. Dessutom är hon i sina stunder Sveriges kanske roligaste person. Nya albumet Prins Charles känsla är fullt av sådana stunder.
I sin fjärde bok ägnar sig Strömquist åt kärlekens konstruerade väsen. Hon dissekerar, främst den heteronormativa, kärlekens mekanismer och strukturer i jakt på svar på frågor som: Varför tror vi oss äga vår partners genitalier? Varför blir kvinnor lyckligare när de skiljer sig medan män blir olyckligare? Varför blev Victoria Benedictsson så besatt av Georg Brandes, som ju på ett sjukt osoft sätt använde sig av ”negg-raggande” 120 år innan machogurun Neil Strauss lanserade begreppet? Och varför, varför tycks så många av dagens manliga komiker ha hämtat sin inspiration till relationsskämt från Lilla Fridolf?
Strömquist hoppar på sitt karaktäristiska vis vilt mellan sociologisk teori, kulturhistoria och populärkultur, och märker ut sina källor med referenser. De individuella episoderna flätas skickligt samman till en helhet genom att karaktärer, från Gry Forssell till Viktor Rydberg, dyker upp för att illustrera eller kommentera i senare delar. Bokens första halva känns snäppet vassare än den senare, kanske för att strävan efter ett uppsamlande avslut leder till en del lite tjatiga upprepningar. Det är dock en liten svacka i ett fantastiskt underhållande, ödmjukt men samtidigt skoningslöst bortryckande av våra mest accepterade skygglappar.
Alla som funderat på kärleken ur ett genusperspektiv borde läsa denna popversion av Carin Holmbergs Det kallas kärlek. De som inte ens snuddat vid tanken borde få den som stolpiller.