Men det händer ju ingenting! Så invände en mindre begeistrad läsare av Kristina Sandbergs hyllade Maj-trilogi jag mötte någon gång. Läsare är som bekant olika. En del vill ha böcker som talar till dem med hög röst och pekar ut en tydlig "intrig" med hela handen.
Jag undrar lite vad den där missnöjda Maj-läsaren skulle tycka om Colm Tóibíns senaste roman, "Nora Webster". Det är en roman som nästan viskar till sin läsare, och som skildrar de små, små detaljerna. Berättelsen om den nyblivna änkan Nora i den lilla staden Enniscorthy på Irland och hennes sorgeår följer inga idéer om hur en realistisk prosaberättelse "bör" vara uppbyggd. Den bara pågår, precis som livet i allmänhet gör.
Men för Nora handlar det inte om "livet i allmänhet". Hennes man Maurice har oväntat gått bort och lämnat henne ensam med fyra barn, varav två pojkar i skolåldern. Hon tvingas staka ut vägarna för ett helt nytt liv. Det är sent 1960-tal i en småstad, och konventionerna är starka. Hon försöker få till en vardag med sönerna. Den ena har utvecklat svår stamning, den andra är ängslig och rädd.
Starkt kvinnoporträtt
Kommunikationen är inte självklar, inneslutna i var sin sorg som de är, men mor och söner finner ändå stunder av ordlös gemenskap. Och mitt i detta försöker Nora komma på vem hon själv är, i frånvaron av den som funnits vid hennes sida så länge.
Så går det nya livet på, blir sakta till vardag. Nora umgås med släkt och vänner. Hon börjar jobba för första gången på 20 år, hon engagerar sig fackligt. Runtomkring henne mullrar Irlands politiska problem. Men det som Tóibín skildrar är Noras liv, Noras erfarenhet och detta strikt genom Noras medvetande. Slutsatserna får läsaren dra - transparensen mellan läsare och huvudperson är fullkomlig.
Men någonstans i detta återfinner Nora musiken, och med den något mycket större. Med "Nora Webster" har Colm Tóibín skapat ännu ett starkt och nyanserat kvinnoporträtt; ett som börjar med en ensam spröd violin, men slutar i en hel symfoniorkester där varje liten skiftning är avgörande.
Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.
