Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Litteratur lördag

Jesper Högström: "Jag vill att litteraturen ska rädda mig från debatthelvetet, från twitterträsket, från åsiktsraseriet!"

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nu är det hundrade gången på kort tid som jag har snubblat på samma sak. Gun-Britt Sundström, För Lydia, med förord av Nina Lekander. Thomas Wolfe, Trippen, med förord av Aase Berg. Olof Lagercrantz, Vid sidan av, med förord av Horace Engdahl. Förord överallt och jag förklarar härmed krig mot trenden.
Men det är som vanligt, folk tycker att jag hetsar upp mig i onödan. Det är väl bara att bläddra förbi, säger de. Men det är inte pengarna, Månsson, det är principen.
Om jag vill läsa Sundström eller Lagercrantz vill jag väl inte att någon ska tala om för mig på förhand vad det är jag kommer att läsa. Och om jag vore Sundström eller Lagercrantz skulle jag bli ursinnig vid tanken på att förlaget inte vågade släppa ihop mig med läsaren utan förkläde, ungefär som jag vore en småunge med adhd som inte kunde leka med andra barn utan övervakning.
Så långt kommen i mitt ursinnesutbrott fick jag veta av en bekant att hela denna förordstrend har med det litterära subventionssystemet att göra. Det ges inget bidrag till nytryck av gamla böcker försåvitt inte utgåvan är ”textkritiskt tillförlitlig samt försedd med informativa och kompetenta förord och kommentarer”. Well, jag köper textkritik, och jag kan förstå behovet av kommentarer om man har att göra med Beowulf eller Lukianos av Samosata. Men behöver Gun-Britt Sundström någon som ”introducerar” henne för en nutida läsare? Och behöver ens Beowulf ett förord, till skillnad från ett efterord? Hela begreppet, hela företeelsens placering – FÖRE boken, inte efter, som frivillig fördjupning för den som har egen erfarenhet av författaren – manifesterar en klåfingrighet, en beskäftig strävan att lägga sig i det enda som betyder nåt för litteraturen, mötet mellan läsare och författare.

Ja, vad förordet i själva verket uttrycker är det mellanhandsraseri som jag avskyr över allt annat i litteraturens värld. Inställningen att litteratur är till för att debatteras, presenteras eller kommenteras – för allt annat än att läsas, faktiskt. Den inställningen manifesterar sig i sin tur i böcker som skrivs för att bli debatterade, presenterade och kommenterade – som behandlar samhälleliga problem i en form som enkelt kan översättas till kultursidesdebatt (jag såg att nåt snille på fullt allvar kallade Maria Svelands Bitterfittan för ”00-talets viktigaste bok” i DN nyligen), eller håller på med språkliga tricks som de presenterande/diskuterande klasserna finner intressanta. (Och som kräver dem som mellanhänder mellan läsare och författare.) Men jag vill inte ha några mellanhänder! Jag vill att litteraturen ska rädda mig från debatthelvetet, från twitterträsket, från åsiktsraseriet!
När jag var liten hände det att folk brukade komma och fråga vad det var jag läste. ”En bok”, brukade jag muttra. ”Lämna mig i fred” menade jag. ”Lämna mig i fred med min författare.”

BÄST JUST NU
Christopher Isherwood. Leif Janzons nyöversättning av "Farväl till Berlin" har kommit i pocket.