Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lite mer stringens, tack!

Foto: MAGNUS BERGSTRÖM / UPPHOVSRÄTT: MAGNUS BERGSTRÖM
"Europas skugga. Om Henry James och friheten"

Johan Lundbergs nya bok är delvis en både läsvärd och passionerad litteraturstudie.

Ulrika Kärnborg önskar dock att författaren hållit sina ideologiska lidelser i schack. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Henry James (1843–1916) är en av giganterna inom den anglosaxiska litteraturen och en av mina favoriter. Som ingen annan lyckades han beskriva krocken mellan den gamla och den nya världen, Europa respektive USA, och klyvnaden mellan modernitet och konservatism som den upplevdes av människorna vid förra sekelskiftet. 

Men lika inflytelserik som Henry James var då, lika bortglömd är han i dag, åtminstone i Skandinavien. För några år sedan läste jag den irländske författaren Colm Tóibíns hyllade roman ”Mästaren” om privatpersonen James, gäckande, sorgsen och plågad av sin homosexuella läggning. 

Johan Lundberg. Foto: JOHAN SUNDBOM / JOHAN LUNDBERG

Nu kommer litteraturvetaren Johan Lundberg överraskande med en lika passionerad som problematisk essä om Henry James betraktad genom ett idéhistoriskt raster. 

Förlaget vill se den som en fortsättning på Lundbergs debattbok ”Ljusets fiender”. Själv tycker jag att den är något helt annat, en gedigen och originell litteraturvetenskaplig studie med några onödiga polemiska inslag, kanske motiverade av utgivningen på den borgerliga tankesmedjan Timbros förlag.

Hitler och Stalin

Vi börjar med passionen. I centrum för Lundbergs analys står den liberale filosofen Isaiah Berlins (1909–1997) tankar om negativ och positiv frihet. Negativ frihet är vad den liberala staten tillhandahåller: frihet från tvång och begränsningar av individens livsrum. 

Den positiva friheten däremot – och här är Berlin betydligt mer neutral än Lundberg – förknippas med kontroll över sitt liv, frånvaro av normer och möjligheter att själv fatta beslut om sin egen framtid.

Berlin, som föddes i en ryskjudisk familj, hade sett hur den positiva friheten, med statlig detaljstyrning av medborgarnas liv, kunde förvandlas till ett livsfarligt vapen i händerna på Hitler eller Stalin

 

LÄS MER – Johan Lundberg: Svensk teater lider av en socialistisk sjuka

Dostojevskij

Men redan under Henry James turbulenta tid brottades intellektuella, under influenser från anarkister, rösträttkämpar och konservativa franska rojalister, med frihetens dilemma. Den moderna välfärdsstaten låg ännu i stöpsleven och de europeiska demokratierna var sköra som spettekakor.

Vid sidan av James är det bland andra Joseph Conrad och Fjodor Dostojevskij som enligt Lundberg gestaltar den negativa frihetens fördelar i sina verk. De är, kort sagt, äkta liberaler (och den analysen kan verkligen diskuteras). 

Här får vi genom närläsning av romanerna ett hum om hur tidens ideologiska skiljelinjer och om hur så vitt skilda personer som George Eliot och Dante förhåller sig till frihetens idé, i Victorias England och i 1200-talets Florens. 

 

LÄS MER – Ann Heberlein: Johan Lundberg kan vara den argaste mannen i svensk kulturdebatt

Henrik Ibsen

Det är som sagt tänkvärt, men också spretigt – fullt av utvikningar som inte alltid leder vidare. Jag hade gärna sett att Lundberg vågade vila lite längre sin innovativa historiska analys av Henry James litterära universum.

Men tyvärr måste vi ut och klafsa i den politiska kvicksanden. 

Liksom i ”Ljusets fiender” blir det klappjakt på motståndarna till vad Lundberg anser är upplysningsidéer, men som för mig liknar politiska käpphästar. I brist på värdiga utmanare bland 1800-talsförfattarna, dammar han av stackars Henrik Ibsen, som görs till språkrör för den positiva, repressiva friheten vars utopiska visioner nästan alltid leder till kommunism, fascism eller slaveri.

IS-terrorist

Och här blir det riktigt löjligt. För i ”Europas skugga” är det timida Nora i Ibsens ”Ett dockhem”, hon som bryter upp från man och barn för att hitta sig själv, som får personifiera ondskan. Lundberg skriver insinuant att det faktum att anarkister på 1800-talet gillade pjäsen, och att den ännu i dag spelas och diskuteras, ”bör stämma till eftertanke.”

Lite mer stringens, tack! Är Nora en terrorist, en sorts prototyp för en IS-krigare? Menar Johan Lundberg på fullt allvar att den farligaste av alla 1800-talets emancipatoriska idéer var den om kvinnans frigörelse?

 

LÄS MER – Ulrika Kärnborg: Rör inte min kulturman! 

 

 

SAKPROSA

JOHAN LUNDBERG

Europas skugga. Om Henry James och friheten

Timbro, 479 s.

 

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Saturnus tecken".

Läs fler artiklar av Ulrika Kärnborg här.