Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lite för leende lidande

Dansant "Werther". Foto: Roger Stenberg

Margareta Sörenson ser en Werther som roar mer än oroar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

TEATER
WERTHER | Av Magnus Lindman efter Johann Wolfgang Goethe | Regi och koreografi Örjan Andersson | Unga Dramaten | Ålder 13+ | Speltid 1 t.

Som han led, den unge Werther. Och Goethe med honom, för att inte tala om alla läsarna som plågades, och i några uppmärksammade fall tog livet av sig, runt skiftet mellan 1700- och 1800-tal.

Romanens dåliga rykte börjar någonstans där med "Den unge Werthers lidanden". Den förför ungdomen, förvrider huvuden och undergräver moralen. Unga Dramaten synar klassiker efter klassiker, nyläser och uppdaterar för en ung publik. De senaste åren har man tagit itu med Schilllers "Rövarna" sedd genom Baader-Meinhof-filter, Emma Bovary som shopaholic och nu Werther och hans, kanske alldeles tossiga, förälskelse och passion.

 

Föremålet för hans låga, Charlotte, Lotte kallad, är liksom knappt inblandad. Hon gifter sig med sin rekorderlige Albert, men Werther dyrkar henne fortsatt. I den blinda passionen finns något komiskt i bristen på verklighetskontakt och den pretentiösa synen på det egna jaget, men inte bara. Passionens kval och lycka är trots allt en del av människolivet.

Örjan Andersson har tvinnat samman det 1700-talsljuva och det komiska och utifrån Magnus Lindmans ordknappa bearbetning skapat en lika lätt som läcker anrättning. Den bildsköne David Book bjuder verkligen på sig själv som den egotrippat förälskade Werther och balanseras lika humoristiskt av Eric Stern som tråkige Albert och flera andra roller. Lite plats finns ändå för värmen, allvaret och kärlekslängtan, och här kan Anderssons koreografi utan ord säga mer än man visste. Tre dansare runt trion Werther-Albert-Lotte fångar åtrån i svansen, dansar lund av kastanjeträd lika väl som festsällskap.

En av dansarna, Paul Pui Wo Lee, är ett litet mirakel av känslomässig förkroppsling, en faun, en ande, en passionens tanke. Med Lindmans distanserade lots och Anderssons humoristiska blick blir denna "Werther" mer roande än oroande. Det är en möjlig väg till en ung publik, mitt i sina första övningar inom kärlekslivets vida fält, från förälskelse på långt håll till olika slags närkamper. Kanske i förnuftigaste laget för Goethe, men vackert och klokt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!