Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Listar en listig

KOMPARATIONER I KLANG. Tarquinius (Håkan Ekenäs) och Lucretia (Pers Anna Larsson) i Vattnäs. Foto: Petter Magnusson Foto: Mathias Clason

Vad kan en slug räv ha gemensamt med en hårt drabbad kvinna?

Lars Sjöberg jämför två sommaroperor utifrån ett antal olika kriterier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

DEN LISTIGA LILLA RÄVEN | Av Leos Janácek | Regi Linda Mallik | Dirigent Simon Phipps | Läckö slottsopera, Lidköping LUCRETIA | Av Benjamin Britten | Dirigent Mattias Böhm | Vattnäs konsertlada, Mora

 

TITEL: Den listiga lilla räven

VERKET: Ett av en av våra största operamästares största mästerstycken, förtrollande, burleskt, tårdrivande när man som minst anar det.

 

ALLRA BÄST: Linda Malliks personregi - osökt, väldisciplinerad, musikaliskt följsam. Alla vanskliga upptåg, exempelvis barn som en kull rävungar, bemästras elegant, och de tre gubbarna på krogen har fått mer djup och stringens än jag tidigare sett, med tydlig självbiografisk anknytning till Leos Janácek själv och hans inspirerande musa Kamila.

 

VÄLDIGT BRA: Sångarlaget i allmänhet men titelräven Sofie Asplund och skogvaktaren Thomas Lander i synnerhet. Fantasifulla och färgrika dräkter till förmänskligade djur och djurifierade människor. Linda Malliks och vd:n Catarina Gnosspelius smidiga svenska text var också utmärkt i den mån den hördes, se nedan.

 

SÄMST: Vädret. Tyvärr måste man i händelse av regn lägga plasttak över Läckö borggård, vilket håller publiken torr men absorberar det mesta av texten. Man kunde lika gärna ha sjungit på tjeckiska direkt, så hade ingen bemödat sig om att försöka hänga med.

Välj en kväll med goda väderleksutsikter, om ni vill gå på årets bästa sommaropera.

 

TITEL: Lucretia

VERKET: Ett av en av våra största operamästares största mästerstycken, en omskakande version av legenden om våldtäkten på kyska Lucretia som skulle leda till etruskerrikets fall och romarrikets födelse.

Jag medger att jag har litet svårt för de båda kommentatorernas - male respektive female chorus - kristet moraliserande utgjutelser, som om våldtäkter vore enbart förbehållna hedniska tider och samhällen. Men alla utsökt brittenska detaljer i musikaliseringen av det beska librettot gör att man förlåter och accepterar vaniljsockret.

 

BÄST: Male chorus, Göran Eliasson. Måtte inte hans sysslor som artistmanager och laduoperachef hindra honom från att axla krävande tenorroller av det här slaget! Vattnäsladans färger, träslag, formgivning och varma akustik för visserligen tanken till Ytterjärnas kulturhus, där ingen sångare eller musiker kan låta illa, men Eliasson stod i en klass för sig.

 

VÄLDIGT BRA: Alla inblandade, som Pers Anna Larssons (vanliga Anna Larsson alltså, men på hemmaplan) Lucretia, Håkan Ekenäs Tarquinius och en ny bekantskap, Richard Laby som en uppfriskande ettrig Junius. Fin kammarorkester under Mattias Böhm, som enligt vittnesbörd från läktaren lät wagnerskt magnifik trots sin sparsamma besättning.

 

MINDRE BRA: Man meddelade redan i vintras att man, visa av onämnda skador, ämnade spela utan regissör. Regifritt kan nog verka lockande men tenderar att urarta i regilöst. I slutänden kunde vi notera inte mindre än tre regissörer, av vilka två befann sig i ensemblen.

I stort sett kom ingen att köra sitt eget race, och artister med smak- och stilkänsla lät inte någon hotande kylskåpsrealism ta över i våldtäktsscenen. Men ett vakande öga hade säkert sett till att Lucretia verkligen tog sitt liv, inte alternativt misshandlats till döds av etruskersvinet Tarquinius. Varför skulle annars hennes man bedyra att hon inte hade anledning att känna skam?

Efter söndagens föreställning vidtog en paneldiskussion med två rollinnehavare och två filmmakare som dokumenterat globalt våld mot kvinnor och visade utdrag ur en film om Margot Wallströms aktiva arbete i FN och på fältet.

En kongolesisk kvinnas lidelsefulla utbrott var lika skakande utan musik som den våldtagna Lucretias apati inför tjänarinnornas blomsterfång.

Men någon vidare entusiasm kunde inte spåras bland deltagarna, kanske mest för att publiken var skakad och rörd, och Lucretia och Tarquinius gick bara på små moln efter att drivit en lysande föreställning till slut. Margot Wallström-filmen dränktes dessutom i idiotiskt plingande bakgrundsmusik, som effektivt slipade av ett angeläget budskap.

 

SÄMST: Skulle väl vara för få toaletter på nya dalaoperan. Men det förtar ju inte glädjen över att se hur ännu en svensk sommaropera vägrar fria till publiken med säkra kort.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!