Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Linderborgs styrka har också varit en svaghet

Åsa Linderborg. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Karin Olsson om Åsa Linderborgs sorti som kulturchef.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Skamlöshet kan vara både en tillgång och ett problem för en kulturskribent. En tillgång därför att man kan gå längre än alla andra. Och ett problem för att man faktiskt inte känner var gränserna går. 

Åsa Linderborgs styrka som kulturchef och kulturskribent har varit det tydligt konträra, formuleringsförmågan och ja, skamlösheten. 

Det är alltid kul att läsa Linderborg. Eller rättare sagt, var. För det har märkts att hon tröttnat på samtiden och på uppdraget. En tilltagande bitterhet har de senaste åren sipprat fram i intervjuer och texter. När hon uppskattande i GP gästrecenserade Ivar Arpis och Adam Cwejmans ”Så blev vi alla rasister” skrev hon att hon törstade efter idékritiska ambitioner ”såsom en uttorkad sveper ett glas vatten.” 

Den unga vänstern tycks också de senaste åren ha känt sig alltmer alienerad inför Aftonbladet Kulturs gammelmarxism, som till slut gjorde Linderborg mer populär bland högern än hos vänstern. I de av henne så avskydda sociala medierna har det varit de borgerliga profilerna som jublande delat hennes texter mot identitetspolitik och för yttrandefrihet för nazister. För det förtjänar hon respekt: att hon alltid följt sin egen intellektuella kompass även om det kostat i popularitet och i form av vedervärdigt hat och hot. 

Skribenter på Aftonbladet har otaliga gånger vänt sig till Expressen med önskan om större svängrum och åsiktsmångfald

Dessvärre har hon inte unnat andra samma tankefrihet. Skribenter på Aftonbladet har otaliga gånger vänt sig till Expressen med önskan om större svängrum och åsiktsmångfald, utan krav på att anpassa sig efter en politisk linje.

Och så var det detta med skamlösheten. Det som får en skribent att offra moralen för en svängig formulering, som gör att man sticker ut och tar position. Som ger energi och laddning till en kultursida. Den hade ju också en baksida.

 

För Linderborgs del handlar det om en rad grovt omdömeslösa publiceringar, som hade fått vem som helst annan att förlora jobbet för länge sedan. Hon överlevde till exempel 2009 den av antisemitism doftande artikeln om organstölder i Israel, som hon försvarat med en dåres envishet. Men kombinationen av den fatala Benny Fredriksson-granskningen, där Linderborg var drivande, och Martin Kragh-skandalen i våras, då Linderborg befanns ha lutat sig mot rysk desinformation för att smutskasta den välansedde Rysslandsforskaren som möjlig spion, fick kanske till sist bägaren att rinna över. Kanske för Aftonbladets ledning, och kanske för henne själv också. Även om hon i sin avskedsintervju är fräck nog att skylla sin bristande arbetslust på just Kragh, som i en vetenskaplig artikel 2017 menade att sidan hyste ett proryskt narrativ.

 

En fråga som jag ofta får är hur det är att träffa Linderborg, efter alla, milt uttryckt, hårda bataljer i spalterna oss emellan. Då har jag alltid sagt att hon är ett proffs. Trevlig och korrekt. Det hedrar henne.

Jag önskar Åsa Linderborg, som nu får en fri roll som reporter på Aftonbladet, skrivglädjen åter. Jag önskar henne också en omdömesgill chef och ansvarig utgivare.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.