Jag har alltid undrat vem Linda Skugge är, hur mycket som är hon i det jag läser av henne. Jag har anat att det egentligen är en irrelevant fråga. Ändå har jag inte kunnat låta bli att fundera.
Det finns ju så många olika Skuggor. Hon är pubbeungen som spyr på allt och alla. Hon är feministen som gjorde slut med feminismen. Hon är kristdemokraten som bara skämtade om att hon röstade på KD. Hon är skribenten som kämpar för att överhuvudtaget få betalt för sitt arbete, medan de gamla vännerna Belinda Olsson och popbandet Kent gör strålande karriär. Hon är PR-kvinnan vars företag, enligt en notis jag såg i en branschtidning häromdagen, omsatte runt fyra miljoner kronor och fördubblade vinsten detta räkenskapsår.
Jag tänker innan jag öppnar "40 - constant reader" att nu ska jag läsa noggrant och föra anteckningar och analysera. Men det här är inte en bok. Det är en motorväg in i en 40-årskrisande hjärna som ältar och ältar. Därinne tar högstadiet aldrig slut.
Varför har ingen någonsin tafsat på Linda Skugge, varför var hennes kompisar så taskiga, varför förväntar sig folk alltid en massa av henne, varför lyssnar ingen? Hon jämför sig avundsjukt med Caitilin Moran, de började ju båda skriva om musik i unga år, men varför tycker alla att Caitlin är så älsklig, varför hatar alla Linda?
Trots att landskapet är så händelselöst och monotont blir det aldrig tråkigt. Skälet till det är att Skugge är en briljant stilist.
Det råder ett utbrett missförstånd om att Linda Skugge inte kan skriva. Men det kan hon, verkligen. Till skillnad från alla andra som kan skriva klarar hon emellertid att motstå frestelsen att försöka lägga orden tillrätta så vackert hon bara kan. Det är en svår konst att vara så kompromisslös; att skriva så fult, så rått, så rytmiskt, som hon gör.
Skugges förmåga att bända sig in under huden på folk gör att det är lätt att få för sig att man känner henne. Så mycket stör "Linda Skugge" människor att Linda Skugge mer eller mindre har straffats ut ur offentligheten för denna förmåga. Tidningarna borde slåss om hennes krönikor, men det gör de inte. De recenserar knappt ens hennes böcker.
Begreppet geni används alltid om män av en viss typ, sorten som offrar alla runtomkring sig och går upp i konsten på ett så övertygat sätt att vi bara antar att de måste vara något stort på spåren. Jag skulle hellre vilja använda ordet om förortsmorsan Linda Skugge, hon som är öppen med att allt hon bryr sig om är att tjäna pengar så att hon kan försörja sina barn. För ett geni är vad hon är.
Vad spelar det egentligen för roll vad som är sant och inte när någon skriver fram sådana känslor som Linda Skugge gör? När fingret pekar glor idioten på fingret.
Lisa Magnusson