Jag sitter i skogen och undviker sociala medier och har dålig överblick över den litteratursociologiska kompiskorruptionskartan. Om alla samtidigt gillar något så är min princip att vänta tills alla har slutat gilla och fått ryckningar i nån ny mediemuskel. I den akterseglade backspegeln är det äntligen möjligt att få syn på en mer objektiv realtid och samtid. Jag har därför hittills avstått från att läsa Karl Ove Knausgård.
Men trots min bristande kunskap om sociala band har jag, och det är inte för att det hörs på namnet, ofrivillig kännedom om Linda Boström Knausgårds koppling till Karl Ove Knausgård. Det visste jag redan innan DN slog upp en stor intervju med den redaktionella andemeningen "Yippie, Knausgårds fru ger ut en bok!"
Jag fattar inte hur jag har fått reda på det. Medierna blir allt mer telepatiska. Snart skaffar jag en sån där foliemössa som psykdårarna har.
Att veta för mycket om författarnas privatliv utanför texten står i vägen för kritikeruppdraget. Eller har förutsättningarna ändrats, är det numera tvärtom; ingår det i mitt jobb att ha läst Knausgård när jag ska skriva om hans fru?
I alla fall utgår jag från att Linda Boströms Knausgårds nya bok - man får nästan kalla den en ny debut, eftersom den förra kom ut 1998 - blir annorlunda läst av mig än av vem som helst som är insatt i Karl Ove Knausgårds texter. Jag tänker att jag är en av ytterst få kritiker i Sverige som är kvalificerad att uppleva Boström Knausgård som en självständig författare och inte ett bihang.
Men dessvärre upptäcker jag rätt snabbt att det inte är möjligt ens för mig att radera ut hennes make totalt, eftersom hon själv leker med det biografiska. Det är svårt att uppfatta Grand mal som ren fiktion.
Bokens inledning startar med ett järngrepp om mitt hjärta. Ja, jag kan inte uttrycka mig mindre överspänt, jag blir alldeles överrumplad, det är den bästa och mest gastkramande inledning jag har läst på åratal: här är moderskapets skräck och fasa i koncentrat, som en besvärjelse, och berättarrösten talar rakt till läsaren, till mig.
Hon ber mig att skona hennes lilla familj från ondo, och beskriver dem så skärande att jag inte vill något hellre än hjälpa till, men är jag tilltalad som gud, djävul eller döden? Vem är jag och hur ser min makt att påverka ut? Boström Knausgård gör den mäktige sårbar. Det är vackert och otäckt, eftersom man fattar i djupet av sin egen kropp att det inte finns nån som bestämmer.
Först beskrivs barnen ett efter ett, med några ingående, känsliga penseldrag. Men när kameraåkningen närmar sig berättarens man låter det så här:
"Min man känner du ju. Honom vet du allt om. Hans ambitioner och oerhörda vilja. Hans förmåga att hålla ut." Listigt, underligt, för på vilket sätt känner jag honom bättre än barnen? Det finns bara en förklaring, och det är att "min man" syftar på författarens och inte berättarens man och att detta stycke förutsätter att jag redan har läst, eller borde ha läst Min kamp.
Författarröst och berättarröst är inte väsensskilda i boken. Novellerna är skrivna nära ett kvinnligt subjekt, oftast i jagform. Huvudpersonerna heter olika saker och har olika åldrar men upplevs ändå som samma person. Detta är den stora gåtan i Grand mal, och samtidigt den största hantverkstekniska svagheten - det finns bara en enda röst men den tar inte ansvar för sig själv som enhetlig.
Boström Knausgårds bok är tyvärr inte rakt igenom lika lysande som i inledningen eller det besläktade slutet, utan ibland ojämn och svajig. När författaren når höjderna av sin förmåga, särskilt i de mer prosalyriska texterna, skriver hon visserligen så poetiskt intelligent att alla mina cirklar rubbas. Men i andra texter, särskilt den klichémässigt sagoaktiga och samtidigt förvirrat abstrakta novellen "Vitbjörn Kung Valemon", slinker fokus undan och kommunikationen blir oprecis, som om texten stapplar omkring mellan för många viljor.
Grand mal tappar alltså greppet ibland, och är inte särskilt nyskapande till formen, men i språk och innehåll är den ändå genomträngande och isande passionerad.
Och framför allt gestaltar hela grejen, inklusive mediernas intresse för författarens privatliv, en klassisk fråga: Är inte all konst självbiografisk?