Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har kommit att bli något av en symbol för den samtida ängsligheten i kulturvärlden. Vd Benny Fredrikssons beslut att stoppa namnet på Makode Lindes kommande utställning - "Negerkungens återkomst" - från affischerna har fått stor uppmärksamhet. Liksom hans skepsis mot Lars Vilks. Trots att Vilks, inbjuden av konstchefen Marianne Lindberg De Geer, hade skrivit i programkatalogen till Anna Odells utställning ville inte Benny Fredriksson se honom på vernissagen. I en intervju förklarade han att varken personal eller besökare skulle behöva "känna sig kränkta" av verksamheten (DN 27/11). Den gamla Tintin-historien ligger också som en skugga över huset.
Marianne Lindberg De Geer har på ett rakryggat sätt stått upp för konstens frihet, i öppen konflikt med sin chef. Och nu säger hon upp sig, med omedelbar verkan.
Uppsägningen registrerades under måndagen och i en lång anklagelseakt skriver hon att "drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som en fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta."
Sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern under Fredrikssons ledning har inte fungerat, anser hon. Resultatet uppges ha blivit "osjälvständig och ängslig administration, osjälvständig och ängslig konstnärlig personal".
Förutom missnöje med sitt mandat och personalpolitiken ("DN kallas internt för vår personaltidning. Det är där vi informeras") anger hon vinterns offentliga dispyter med Benny Fredriksson som en viktig orsak till uppsägningen: "Jag står ensam i media mot min vd. Arbetskamraterna runt mig tystnar eller viskar bifall med fladdrande blick". Hon kritiserar också vd:ns möte med Afrosvenskarnas riksförbund angående Makode Lindes konst. "Konsten i Kulturhuset har blivit en genre styrd av opinionsundersökningar. Det kan jag inte sanktionera".
Marianne Lindberg De Geer är en av Sveriges mest uppskattade konstnärer och ett barn av den upproriska 68-andan, långt från dagens anpassliga arbetsklimat. Det är nog inte utan en viss lättnad som Benny Fredriksson mottar hennes beslut att gå, i stället för att som tänkt stanna till sommaren. Men det blir ett tystare och tråkigare kulturhus utan henne. Och Fredriksson har minst sagt en del att förklara.