Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Limpan" lämnar Kulturhuset - i protest

<p>Marianne Lindberg De Geer, konstnär och avgående chef för Konst och design på Kulturhuset Statsteatern i Stockholm.</p>Foto: Anna-Karin Nilsson
Benny Fredriksson, vd Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Foto: Petra Hellberg
Makode Linde fick inte använda namnet på sin kommande utställning, "Negerkungens återkomst", som han ville.Foto: Peo Nilsson

Konst-och designchefen Marianne Lindberg De Geer säger upp sig från Kulturhuset Stadsteatern i protest mot ledningen. Karin Olsson om en institution som har en del att förklara. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har kommit att bli något av en symbol för den samtida ängsligheten i kulturvärlden. Vd Benny Fredrikssons beslut att stoppa namnet på Makode Lindes kommande utställning - "Negerkungens återkomst" - från affischerna har fått stor uppmärksamhet. Liksom hans skepsis mot Lars Vilks. Trots att Vilks, inbjuden av konstchefen Marianne Lindberg De Geer, hade skrivit i programkatalogen till Anna Odells utställning ville inte Benny Fredriksson se honom på vernissagen. I en intervju förklarade han att varken personal eller besökare skulle behöva "känna sig kränkta" av verksamheten (DN 27/11). Den gamla Tintin-historien ligger också som en skugga över huset.

 

Marianne Lindberg De Geer har på ett rakryggat sätt stått upp för konstens frihet, i öppen konflikt med sin chef. Och nu säger hon upp sig, med omedelbar verkan.

Uppsägningen registrerades under måndagen och i en lång anklagelseakt skriver hon att "drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som en fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta."

Sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern under Fredrikssons ledning har inte fungerat, anser hon. Resultatet uppges ha blivit "osjälvständig och ängslig administration, osjälvständig och ängslig konstnärlig personal".

 

Förutom missnöje med sitt mandat och personalpolitiken ("DN kallas internt för vår personaltidning. Det är där vi informeras") anger hon vinterns offentliga dispyter med Benny Fredriksson som en viktig orsak till uppsägningen: "Jag står ensam i media mot min vd. Arbetskamraterna runt mig tystnar eller viskar bifall med fladdrande blick". Hon kritiserar också vd:ns möte med Afrosvenskarnas riksförbund angående Makode Lindes konst. "Konsten i Kulturhuset har blivit en genre styrd av opinionsundersökningar. Det kan jag inte sanktionera".

 

Marianne Lindberg De Geer är en av Sveriges mest uppskattade konstnärer och ett barn av den upproriska 68-andan, långt från dagens anpassliga arbetsklimat. Det är nog inte utan en viss lättnad som Benny Fredriksson mottar hennes beslut att gå, i stället för att som tänkt stanna till sommaren. Men det blir ett tystare och tråkigare kulturhus utan henne. Och Fredriksson har minst sagt en del att förklara.