Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lika som Per

Kirkeby.

Peter Cornell söker meningen med konst som liknar annan konst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Eriksson.Konst görs av konst. Varje målning relaterar - antingen konstnären vill det eller inte - till tidigare måleri, kärleksfullt, upproriskt eller ironiskt. Konstnären måste vara något av en eklektiker, en efterbildare, och samtidigt tala med sin egen dialekt. I det dilemmat, mellan de stolarna befinner sig Andreas Erikssons utställning på Bonniers konsthall, lovordad i DN och här på sidan.

Hans hantverk är beundransvärt, hans anslag och räckvidd imponerande. Men är det ett radikalt måleri? Eller bekräftar det den tendens till konservatism i samtidskonsten som en kritiker i Die Zeit hävdade? Och att institutionerna då riskerar att bli rum för en modern salongskonst.

Hos Andreas Eriksson hörs ljudliga efterklanger av förra sekelslutet, av Rolf Hanson och Per Kirkeby; i synnerhet Per Kirkeby där influenserna är helt nakna, ärligt blottade och utan att hymla. Andreas Eriksson omsätter dem i mäktiga landskap, i ett utan tvivel stiligt måleri.

 

I 1980-talets postmodernism drevs eklekticismen till sin absoluta spets som ett medvetet grepp att "appropriera" andra konstnärers verk. Man kunde måla med hela den expressionistiska rekvisitan, men ironiskt. Man polemiserade mot romantiska föreställningar om det originella, absolut autentiska konstnärsjaget som uppfinner allt på egen hand; i stället ljussatte man konsten som ett gemensamt språk, ett slags kuliss dit konstnären var hänvisad att konstruera olika språkspel.

I dag är en annan tid. Andreas Erikssons eklekticism, hans appropriering av Kirkeby, har lämnat den polemiken och det kritiska, konceptuella greppet men utan att ersätta det med något annat. Då återstår ett måleri på en gång mäktigt och storslaget dekorativt men också utan ett ankarfäste i en vibrerande fråga på vilken hans konst skulle vara ett svar.