Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Lidandet får inte komma till Djursholm"

Djursholm tar emot en flykting per 1 000 invånare. Foto: Johanna Berglund
Mikael Holmqvist.
På flykt. Foto: Nurphoto/Rex Shutterstock

Djursholm är ett av Sveriges rikaste områden – men tar knappt emot några flyktingar.

Ekonomiprofessor Mikael Holmqvist ser en stadsdel som vill bevara sin sociala estetik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När det för några år sedan skulle anläggas ett gruppboende för fyra funktionsnedsatta i Djursholm, som sammanlagt har 9 000 invånare, lät protesterna inte vänta på sig. Gruppboendet, och dess boende, sågs medvetet eller omedvetet som en utmaning av samhällets strålglans och förmåga att vara den ”skinande stad på en kulle” som det sedan dess grundande år 1889 alltid syftat till.

I Aftonbladets redovisning i dag av Sveriges kommuners benägenhet att ta emot asylsökande flyktingar, är Danderyds kommun utanför Stockholm en av de kommuner som uppvisar lägst resultat. Av det skulle man kanske kunna tro att invånarna i Danderyd, och särskilt i området Djursholm (som både moraliskt och praktiskt dominerar kommunen) är främlingsfientliga. Men bara drygt två procent av invånarna i Danderyds kommun röstade på Sverigedemokraterna. I valkretsen Mellersta Djursholm, hjärtat av Djursholm, fick SD inte ens en procent av rösterna. Därtill kan tilläggas att invånarna i Djursholm, som i regel reser mycket internationellt, är välutbildade och på andra sätt representerar en grupp människor som vanligtvis inte förknippas med just främlingsfientlighet.

 

LÄS OCKSÅ: Vi måste integrera Djursholmsborna

 

Förklaringen till varför Danderyd (tillsammans med andra välmående kommuner som exempelvis Vellinge utanför Malmö) inte är generös vad gäller flyktingmottagande, beror i stället på att dessa miljöer präglas av en särskild social karaktär som upprätthålls genom en skarp gränsdragning mot omgivningen. Denna karaktär kan sammanfattas med begreppet ”aura” och är central för invånarnas livsstil, yrkesmässiga framgångar och sociala status. Av det skälet utmärks dessa miljöer av en viss fysisk och social estetik som man är mycket mån om att upprätthålla.

Att invånare i Djursholm och liknande miljöer allmänt verkar svalt engagerade i den nuvarande flyktingkatastrofen kan också förklaras av att Djursholm är en miljö befriad från nöd, fattigdom och socialt utanförskap. Det har lägst ohälsotal i landet, lägst arbetslöshet och medelinkomsten är högst. Det är helt enkelt en alltigenom på ytan problemfri värld, vilket knappast skapar en mental eller social beredskap bland invånarna att förstå och praktiskt hantera den mänskliga kris som vi nu upplever.

 

LÄS OCKSÅ: PÅ cykelbesök i elitens Djursholm

 

Engagemang för människor i nöd och en vilja att hjälpa saknas förvisso inte i Djursholm, det finns det gott om historiska exempel på. Men då har engagemanget och hjälpen alltid gällt världen utanför Djursholm: till Djursholm har aldrig lidandet tillåtits komma.

Ledande företrädare inom näringslivet går nu ut och bedyrar sitt engagemang för flyktingarna, till exempel nyligen i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter. Samtidigt bor de i miljöer som framstår som närmast ointresserade av att ta emot några flyktingar alls.

Djursholm har alltid sett sig som en moralisk förebild för det övriga samhället, det vill vara Sveriges ledarsamhälle.

Hur Djursholm och liknande områden agerar i den rådande situationen blir nu ett konkret test av deras förmåga till ledarskap.

 

Mikael Holmqvist

Kulturen@expressen.se

 

Mikael Holmqvist är professor i ekonomi vid Stockholms universitet och författare till studien "Djursholm: Sveriges ledarsamhälle".