Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Liberalismens tomhet banade väg för Trump

Donald Trump utnyttjar tomrummet.Foto: POLARIS
Women's march samlade kvinnor världen över dagen efter Trumps installation.Foto: Scout Tufankjian / POLARIS POLARIS IMAGES
Jimmie Åkesson.Foto: Patrik C Österberg

Att populismen går framåt handlar inte om systemkollaps utan om en tomhet i moderniteten.

Joel Halldorf skriver om liberalismen som kan enas kring en gemensam fiende men som faller sönder i framgång.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Minns ni hösten 2008? Jag bodde i USA det året, och det jag minns är inte Obamas fantastiska tal utan den plötsliga, gemensamma tron på något som uppstod. Dagen efter valet log vi mot varandra i mataffären, ja vi småpratade till och med. Det fanns en riktning, vi var på väg någonstans, och det förde oss samman.

Det varade ett par dagar, kanske en vecka. Sen slog vi ner blicken igen. Var och en fokuserade på sin inköpslista.

Men kanske upplevde vi under den där veckan hur det egentligen borde kännas att vara del av ett samhälle? Samhörighet, något gemensamt, ett mål. Nu har just denna längtan burit en helt annan kandidat till Vita huset – och den bär populismen runtom i Europa.

Den postliberala eran

Var Obama liberalismens sista chans? När inte ens han kunde leverera något annat än "politics as usual" gick luften ur. Vi befinner oss, som tidningen The Guardian har konstaterat, i en postliberal politisk era.

Det är naturligtvis inte Obamas fel. Orsaken är i stället den tomhet som finns i det liberala projektet. Jag talar nu inte om liberalism som i Liberalernas partiprogram eller några specifika ledarsidor, utan om liberalism i bredare mening: betoningen av individens frihet, mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden – den ideologi som präglat de flesta politiska partier efter andra världskriget.

När liberalismen har en fiende är den stark. Den kan mobilisera massorna och inspirera till självuppoffring. Men i segerns stund kollapsar rörelsen. Mönstret är tydligt:

Massiva demonstrationer mot kommunismen i Östeuropa, men sedan fragmentiserande samhällen. Ett vitalt sydafrikansk civilsamhälle som faller ihop så snart apartheid är avskaffat. Och nyss såg vi det i omvänd ordning i USA: först en oförmåga att mobilisera för sin politiska kandidat, men så fort fienden var installerad: hundratusentals på marsch genom Washington.

På marsch mot fienden.Foto: Axel Öberg

Seger är sönderfall

Detta är en följd av hur liberalismen är konstruerad. En rörelse skapas ju av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.

Liberalism handlar om frihet, men om det filosofen Isaiah Berlin kallat negativ frihet – frihet från något: från förtryck, diskriminering, orättvisor. Detta ger den ett moraliskt patos och kraft att besegra vilken motståndare som helst. Men när segern väl är vunnen varken kan eller vill den säga oss vad vi ska ha friheten till.

Ett samhälle utan samling?

De flesta av oss tycker nog detta är bra. Vi vill inte ha en stat som berättar för oss om meningen med livet. Men går det att bygga ett samhälle utan något att samlas kring?

Egentligen är det först de senaste decennierna vi försökt oss på det här. Först hölls våra samhällen samman av religion, och sedan av projektet välfärdsstaten. Socialdemokratiska politiker talade med darr på stämman och något religiöst i blicken om solidaritet och det gemensamma. Välfärdsstaten var ju, för att citera en dansk politiker, en sekulariserad version av budet att älska sin nästa.

Konsumism som distraktion

Nu är dessa gemenskapande visioner borta, och politiken handlar om att vi ska få det lite bättre varje år. Vi väljer byråkrater som ska se till att myndigheterna fungerar och BNP växer. Konsumismen förväntas hålla oss samman, eller i alla fall distrahera oss tillräckligt mycket så att vi inte börjar ställa frågor om syftet med allting.

Men tänk om vi egentligen, innerst inne, förväntar oss något annat av politiken? Tänk om vi ändå vill ha samhörighet och en gemensam riktning? I Foreign Policy tolkar den amerikanske statsvetaren Shadi Hamid såväl den islamistiska rörelsen i Mellanöstern som den nationalistiska i väst just så: Som uttryck för ett sökande efter en meningens politik (15/11-2016).

Inte systemkollaps

I populismen finns en existentiell dimension som vi tenderar att underskatta. Med ord som tradition, gemenskap, värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos människan, vår längtan efter saker som varken konsumism eller individualism kan tillfredsställa.

Att populismen går framåt just nu handlar inte om systemkollaps eller om att Sverige plötsligt gått sönder. Det handlar om en tomhet mitt i moderniteten. Om vi vill stoppa flodvågen måste vi hitta ett sätt att fylla detta tomrum.

 

Joel Halldorf är teolog och medarbetare på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.