Det var på Ekot jag först hörde om det. En konstfackstudent hade spelat psykotisk och suicidal på Liljeholmsbron. Förbipasserande hade larmat polis som tar hand om henne och för henne till psykakuten på Sankt Görans sjukhus. Där hade hon fortsatt att spela sjuk, spänts fast med bälte och injicerats med lugnande medel. Dagen efter avslöjade hon vad det egentligen var fråga om.
Den omedelbara reaktionen då, i slutet av januari 2009, var att det var långt över gränsen. Det var oetiskt eftersom det utnyttjade andra människors välvilja och medmänsklighet och det tog dessutom vårdresurser i anspråk.
Argast var David Eberhard, då avgående chef på psykakuten på S:t Göran, som tyckte att konstfackstudenten Anna Odell kunde komma dit så fick han själv ge henne en spruta lugnande, samt att hon skulle klippa sig och skaffa ett jobb på cirkus bland andra clowner. Han polisanmälde henne också.
Vid den här tiden hade den mer avancerade delen av samtidskonsten i åtminstone 15 års tid på olika sätt ägnat sig åt att iscensätta situationer och interagera i verkligheten för att undersöka olika frågeställningar. I allmänhet handlade det om ganska interna projekt som en initierad konstpublik såg men som få andra ens kände till. Nu exploderade det plötsligt i medierna.
De flesta tyckte som sagt att det här var att gå för långt. I den svenska konstvärlden visste många inte riktigt hur de skulle förhålla sig. Man försvarade konstens frihet och metoder men hade svårt att hantera de etiska diskussionerna. Det visade sig vara en sak att prata om att göra undersökande, engagerad konst och en helt annan att hantera den diskussion som för en gångs skull uppstod.
Och vad var syftet egentligen? Anna Odell höll tyst. Aktionen på Liljeholmsbron var en del av hennes examensprojekt och det skulle visas i sin helhet där.
När vårutställningen öppnade i mitten av maj (i närvaro av ett pressuppbåd som Konstfack knappast kommer att vara med om igen), hade debatten lugnat ner sig och bilden av vad som hänt nyanserats. Odell hade själv varit svårt psykiskt sjuk och hade erfarenheter av bältesläggning och tvångsmedicinering. Hon ville undersöka maktförhållanden och uppmärksamma hur patienter ibland behandlas inom psykvården.
Jag minns att jag lika fullt tänkte att om jag blir psykotisk hoppas jag att någon binder fast mig och pumpar i mig psykofarmaka, men också hur jag i trängseln på Konstfack konstaterade att Anna Odells "Okänd kvinna 2009-349701" kommer att bli en klassiker, ett typiskt verk när det tidiga 2000-talets svenska konsthistoria ska skrivas.
Klassiker blir sällan den avancerade konst, litteratur eller musik som i sin samtid bara är en angelägenhet för en invigd krets specialister. Om så sker är det sällan av de anledningar som specialisterna tror utan för att de artikulerar något som får relevans senare. Lika sällan blir de verkligt breda, populära verken klassiker. Få av alla de kriminalromaner som ges ut kommer att leva kvar annat än som exempel på ett fenomen.
Klassiker blir istället relativt avancerade verk som når utanför specialisternas kretsar. Som gör något på ett eller annat sätt nytt, flyttar någon gräns, men ändå har ett tilltal och är så lättbegripliga att de kan omfamnas av en lite större publik. Carl Michael Bellman, inte Olof Åhlström, om man säger så. Stig Larssons "Autisterna" är ett praktexempel.
Det gjordes kanske ur enskilda aspekter bättre konstverk i Sverige åren efter millennieskiftet, men inget samlade och sammanfattade tankar och tendenser som varit i omlopp och låg i tiden bättre än "Okänd kvinna 2009-349701".
Här fanns den typiska formen, men ovanligt väl genomförd: installationen med rörliga bilder på flera skärmar, och den distanserade, kyligt registrerande, gryniga estetiken à la övervakningskamera som kontrasterade mot det tragiken i bild. Det var också ett undersökande projekt där konstnären själv interagerade, utsatte sig (och andra, ovetandes) för något och inte bara observerade.
Dessutom handlade det om psykisk sjukdom, något som ganska många kommit i kontakt med men inte så många vill prata om. Vem känner inte någon som åtminstone kan misstänkas någon liten diagnos? Kommer vår tid en dag att ses som den där psykisk sjukdom blev något man kunde tala om?
Det initiala vreden mot Anna Odell och förståelsen efter hand pekar på att hon tangerade något mycket känsligt.
Mediernas roll och hur de hanterades ska inte heller underskattas. "Okänd kvinna" gjorde den socialkritiska aktionen allmänt känd, men den dödade samtidigt genren för unga konstnärer som inte vill riskera att jämförelsen med Anna Odell. Eller rentav något värre. En dokusåpadeltagare förra året kunde hävda att hennes medverkan i programmet var ett konstprojekt. Eller någon på bussen: "Meh! Varför plingade du vid Räntmästartrappan?!" - "Äh, det var ett konstprojekt."
Socialkritiska, interaktiva konstprojekt har blivit populariserade. Vulgariserats, kan man kanske säga. Men i framtiden kommer ingen att minnas efterföljarna eller de folkliga variationerna. Anna Odells "Okänd kvinna 2009-349701" är jag däremot rätt övertygad om kommer att finnas kvar. Som en klassiker.