Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lena Sundström om Egyptenavvisningarna

Lena Sundström kommer att väcka många journalistdrömmar till liv med sin nya bok. Foto: Ola Kjelbye/Natur & Kultur

I Lena Sundströms "Spår" rullas hela historien om Egyptenavvisningarna upp.

Per Wirtén inser att den svenska staten förvandlats till en svart och ogenomtränglig diamant.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lena Sundströms nya bok har ett allvarligt problem: den tillåter inte att man trycker på pausknappen, avbryter och lagar middag till familjen. Den är helt enkelt alldeles för spännande - och upprörande.

Berättelsen är väl känd. Ja, utvisningen av Mohammed Alzery och Ahmed Agiza sex dagar före julafton 2001 är ett öppet sår i svensk samtidshistoria: de maskerade CIA-agenterna på Bromma och deras specialplan. Förnedringen. De falska anklagelserna. Hyckleriet kring de så kallade "diplomatiska garantierna" från Egypten. Den grymma tortyren. Och sedan lögnerna och mörkläggningen i Stockholm. Mest flagrant när utrikesminister Anna Lindh talade osanning, teg och svamlade på alla viktiga punkter under KU-förhören i april 2002. Eller när den svenska regeringen medvetet och vid olika tillfällen ljög för FN om fallet.

Jag är osäker på om Lena Sundström egentligen tillför något nytt, annat än att detaljerna blir fler och att berättelsen binds samman till en påminnelse med väldig kraft.

Men i hennes berättelse om Alzery och Agiza ryms också en annan, minst lika viktig, nämligen en om den envist sanningssökande journalistiken. Hur utvisningen egentligen gick till avslöjades av tre reportrar på TV4:s "Kalla fakta" som ibland kallades Trojkan: Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin. "Spår" vilar i huvudsak på deras berg av sparat material. Sundström följer, rekonstruerar och gestaltar - det här är skrivet som en roman - gruppens journalistiska arbete på väg mot det färdiga programmet våren 2004.

Det var månader, veckor, dagar och alldeles för många sena timmar när detaljerna långsamt adderades. De flesta tack vare ett envist gnetande vid skrivborden, men några under farligt dramatiska dagar i Mubaraks Kairo. Det avgörande vittnesmålet kom oväntat och sent samma kväll som de slutredigerade programmet.

Ibland faller ett lätt damm från gammal detektivromantik runt Trojkan. Men när Lena Sundström berättar om deras frilanskontor med väggar i mörk mahogny, för att skapa "mer deckarmiljö", och hur en av dem där hittar lite ljummen vodka, kastar upp benen på skrivbordet och trött börjar ringa ännu fler samtal förvandlas det till både gulligt och lite rörande. Hon kunde enkelt gått i fällan och skrivit ett hjälteporträtt. Men i stället har hon upprättat ett slags thrillerliknande instruktion för journalistisk lidelse; för det minutiöst noggranna dagliga arbetet. "Spår" kommer helt säkert att tända eldar hos unga läsare: det där vill vi också göra.

Trojkan verkar ha varit först i världen med att detaljerat kunna dokumentera ett exempel på hur det amerikanska systemet fungerade där människor flögs till diktaturer för att försvinna, låsas in och torteras. Samma vecka som deras program sändes publicerade brittiska New Statesman artikeln "Amerikas Gulag". Jag minns hur den låg på mitt skrivbord i flera månader. Sedan följde avslöjandena på varandra, som envisa regnskurar efter en lång dödlig torka. "Bromma hade varit en nyckel till en hemlig parallellvärld", skriver Sundström.

Berättelsen om hur sanningen kring Alzery och Agiza grävdes fram interfolieras av en annan: hur den italienska rättsapparaten försökte förstå vem som kidnappat en viss Abu Omar mitt i Milano våren 2003. Även där ledde spåren till CIA.

Under läsningen var jag länge irriterad av det italienska sidospåret. Varför fanns det med, undrade jag. Men till sist insåg jag att Sundström infogat det för att utan stora pekpinnar kunna ställa sin avgörande fråga, den som också rymmer bokens kvardröjande slutsats. I Italien hade rättsmedvetna åklagare börjat ställa frågor, utreda och till sist även åtala amerikanska agenter och ambassadpersonal.

I Sverige framstod däremot staten som en hård svart diamant där alla tjänstemän, jurister och politiker var disciplinerat lydiga och samstämmiga. Inifrån diamanten hördes inte en enda dissonans, ingen läckte information, ifrågasatte eller började utreda händelserna. Här var det bara en handfull journalister som tog sitt demokratiska uppdrag på allvar. "Vad var det som gjorde att Sverige hade ett så mycket större behov än andra rättstater att sekretessbelägga och värna nationens säkerhet", är Sundströms påträngande fråga.

Är det fortfarande så i Sverige att "nationens bästa" automatiskt tolkas som lojalitet till staten? I det här fallet blev lojaliteten i så fall ett förräderi mot rättssäkerhet och demokrati.

Mest förbryllande är att regeringen fortsätter tiga. Den tillhör en av få som fortfarande inte vill lämna ut information när CIA:s flygningar och hemliga fängelser utreds i olika europeiska sammanhang.

Justitieombudsmannen drog 2005 slutsatsen att händelserna på Bromma bröt mot svensk lag, men ingen har åtalats, ingen egentlig klarhet har nåtts, ingen rättvisa har skipats.

Jag kan inte släppa misstanken att Barack Obamas besök i nästa vecka är belöningen för ett decennium av lojal tystnad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!