Att jag har svårt att acceptera att jag inte begåvats med en vidjesmal och vacker kropp har nu vid ett flertal tillfällen kommit till allmänhetens kännedom. Dels i Vilgot Sjömans bok ”Jag är nyfiken”, dels i de filmer vi har gjort tillsammans, dels i intervjuer med mig. Att jag ändå ställt upp för att visa svenska folket denna kropp, vad beror det på?
Artur Lundkvist – som tillsammans med Nils Beyer uttalat sig om mej i söndagens Aftonblad – tycker att det vittnar om ”en litet betänklig exhibitionism”. Men om man ställer mina komplex och den blyghet jag faktiskt har i relation till ”min betänkliga exhibitionism” förstår man kanske (även om inte Artur Lundkvist och Nils Beyer gör det) att det måste finnas andra, kompletterande orsaker till att jag är med i två sådana filmer som ”Gul” och ”Blå” som har så mycket med kroppar att göra.
En av orsakerna är denna: det är tämligen enkelt att sluta sig till att jag inte är den enda i Sveriges land som har problem med att inte vara skapt som tidens ideal föreskriver. Och då råkar jag tycka så här: att det är helt knasigt, dumt, vad ni vill, att somliga människor ska gå omkring och skämmas för hur dom ser ut!!! Varför finns det inte plats för alla sorter och alla typer, speciellt i ett medium som filmen som i alla fall är så pass normbildande? Om jag nu visar min ”feta bak” och ”min själlösa, litet dumma kropp” kanske någon annan som drabbats av samma oblida öde börjar förstå att vi också har existensberättigande. Faktiskt. Trots allt.
Det är en av orsakerna till att jag visar just min kropp och inte ber om en stand-in för att skona allmänheten.
Apropå Artur Lundkvists och Nils Beyers uttalanden frågar jag mig också: vad är en kritiker och vad består hans uppgift i?
Nils Beyer skrev i sin recension att ”man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men när hon nu återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka”.
För det första är jag glad att jag har kunnat ge Nils Beyer åtminstone ”nyhetens behag”. För det andra berodde kanske Vilgot Sjömans grymhet att inte ”ge den sympatiske pojken en mera välväxt flicka” på att han inte e f t e r s t r ä v a d e bildmässigt estetiska kvaliteter utan la huvudvikten vid det spelmässiga.
Sedan kommenterar Nils Beyer sin egen recension så här: ”Det var med tvekan som jag skrev som jag skrev om Lena Nyman. Men så tänkte jag när det gäller pornografisk film så får man ha pornografiska recensionsmetoder. Varför kan inte recensenten vara lika fräck som regissören. Vilgot Sjöman eftersträvar ju frispråkighet.”
Jag kan inte få ihop det till att Nils Beyer recenserar vare sig filmen, Vilgot Sjömans arbete eller min rollprestation. Han recenserar bara mitt utseende. Vad har det med Vilgot Sjömans frispråkighet att göra? Det är ju inte Vilgot Sjöman som har den där ”feta baken” (även om han inte heller hör till de vidjesmala). Å andra sidan kan jag förstå, acceptera och respektera att jag inte är Nils Beyers skönhetsideal.
Beyer säger också: ”Det är synd om Lena Nyman. Hon är förfärligt söt som ivrig intervjuare (Tack, tack!). Men jag tycker inte hon har någon vacker kropp. Jag tycker också att en skådespelerska någon gång kan slå näven i bordet och säga att hon inte vill vara med i fler samlagsscener.”. Det tycker jag också. När hon känner så. Sedan säger Beyer att ”det är inte den välsvarvade bruden jag efterlyser. Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös och lite dum.”
Fråga: H u r i h e l v e t e s e r ” d e n i n t e l l i g e n t a k r o p p e n u t ”?? Är det nån som vet hur man gör för att höja intelligensnivån på sin kropp?
Sen kan jag bara beklaga att Artur Lundkvist ”nästan får avsmak” för mej när jag är naken. Sorry, Artur! Dessutom frågar Aftonbladet: ”Måste flickor vara vackra på film?” Och Artur Lundkvist svarar: ”Ja. Ska man klä av sig på film ska man ha en attraktiv kropp.” Sorry igen, Artur, jag håller inte med dej. Det är därför jag har gjort sexscenerna i ”Jag är nyfiken gul och blå”.
Avslutningsvis en stilla reflexion. Nils Beyer och Artur Lundkvist måste ha det svårt på konstmuseerna runt om i världen – dels därför att där förekommer så mycket nakna kvinnor, dels därför att så få av dem stämmer med våra ideal. Det fullkomligt dräller ju av ”feta bakar”. Ej att missuppfatta: jag gör inga som helst anspråk på att vara lik någon av dessa allmänt accepterade skönheter.
Högaktningsfullt
LENA NYMAN
Publicerad 26 mars 1968