Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lena för mig

Foto: Cornelia Nordström
Skådespelaren Lena Nyman har avlidit efter en tids sjukdom. Jonas Gardell minns en vän som aldrig stod i vägen för texten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teatern var utsåld. Hela höstsäsongen var utsåld, liksom våren hade varit det. Publiken hade satt sig. Ridån skulle just gå upp. Det var nypremiär på Dramaten på pjäsen Helvetet är minnet utan makt att förändra där Lena Nyman spelade huvudrollen tillsammans med Marie Göranzon. Hela sommaruppehållet hade Lena kämpat mot sin sjukdom. Men nu stod hon där i alla fall. I sina scenkläder. Sminkad. Peruken på.
Då var det något som plötsligt skar sig, och sjukdomsjäveln anföll igen, överrumplade henne, golvade henne.
Ridån gick aldrig upp. Publiken fick gå hem igen.
Nypremiären blev aldrig av.

Lena påstod alltid att hon som skådis arbetade helt intuitivt.
Det är överhuvudtaget inte sant.
Jag har aldrig träffat en skådespelare med skarpare och intelligentare analys än hon.
När vi arbetade tillsammans – Lena spelade huvudrollen i två pjäser som jag både skrivit och regisserade (Cheek to cheek för SVT och Helvetet är minnet utan makt att förändra för Dramaten) – satt hon länge länge med texten, släppte inte manuset förrän i absolut sista stund. Hon ställde fråga på fråga och så lyssnade hon, eller också ställde jag henne frågor och hon svarade, och på det sättet gick vi tillsammans på upptäcktsfärd i texten som långsamt djupnade och blev till slut till något enkelt och avklarnat så att det bara fanns där.
Som ett rent vatten.
Det är svårt att förklara, men de riktigt bra skådespelarna är dem som inte ställer sig i vägen för texten.
Till synes säger de bara orden, de klämmer dit konsonanterna och vokalerna, och så är det med det.
Det verkar enkelt och självklart, men satan vilken kamp det varit ibland för att komma dithän.
Det som vi i publiken får vara med om är något litet, naket, sårbart och absolut avklarnat.
Men inte på måfå. Inte utan medvetenhet. Utan som resultatet av ett noggrant arbete, en sjuhelvetes teknik och ett helt livs erfarenhet av att stå på scenen.
De riktigt bra skådespelarna är dem som inte ställer sig i vägen för texten.
Lena var inte bara en av de bra. Hon var en av de allra bästa!

Lena stod på scenen. Jag tror att man kan säga att hennes liv var med teatern och teaterfolket, i alla fall sedan de som stod hennes närmast – hennes pappa Lennart, hennes brorsa och hennes hund Kaxe – alla hade gått bort.
En sak som jag älskar mest med teatern är att den är åldersintegrerad.
Alla jobbar med alla.
Det innebär att när man jobbar med legender som Lena Nyman, Marie Göranzon, Ernst-Hugo Järegård eller Sif Ruud får man del av generationer teatermänniskor, som de i sin tur hakat i.
Olof Molander, Alf Sjöberg, Lars Hansson, Hasse Ekman, Gun Wållgren, Jarl Kulle, Ingrid Thulin, Allan Edwall, Tage Danielsson och så vidare.
”Och då sa hon… ” och ”Och då förståru blev han fly förbannad och… ”
I repsalen, logen, rökrummet, lunchmatsalen: ett oavbrutet fängslande kacklande.
Där har vi Lena för mig.
Intelligent, giftig, rolig, klok och med en galghumor som var förödande – och så en stor sorg och ensamhet mitt i allt detta.
När hon snackade skit om Ingmar (Bergman), eller varmt om Tage (Danielsson) och Affe (Sjöberg) som hon älskade, när hon berättade om Nyfikenfilmerna – som hon hatade – Hasseåtage-revyerna, privatteaterperioden på Maxim, eller åren som elev på Dramaten.

Med Lena var man hela tiden inbegripen i ett samtal. Om livet, döden, kärleken – och så ett gäng skådisanekdoter på det.
Och samtalet fortsätter. Senast i förrgår träffade jag Marie Göranzon på gatan och vi snackade om Lena, och i går träffade jag Rikard Wolff och vi snackade också om Lena. Och i dag, strax innan detta skrivs, ringer man och säger att Lena är borta.
Men det är hon ju inte. För vi kommer att fortsätta att snacka om henne, härma hennes egentligen oefterhärmliga sätt att prata, upprepa hennes krassa oneliners, tala om hennes fantastiska rolltolkningar, medan hon själv tar plats där uppe tillsammans med Tage och Affe och Lennart och Kaxe och alla andra som hon älskade, tänder äntligen den cigg som hon inte fått röka på flera år och fortsätter samtalet.
Det intelligenta, roliga, kloka och varma. (Förutom när tantan snackade om den recensent som skrev om Nyfikenfilmerna att hon hade en dum kropp, eller när hon gafflade om journalister, sossar och statister, för dem, gott folk, dem hatade hon!)